Först började de rinna när Sverige fick uppleva Ståhl-mormor i egen hög person, Leila heter hon, mormor till den enastående Daniel Ståhl, nu prisutdelare. Det var fint att hämta in henne med Ålandsfärjan och låta henne hänga bragdmedaljen om halsen på sitt älskade barnbarn. Det var ju ingen som behövde tveka på att den kärleken var äkta och ömsesidig. Näsdukarna fram, det glittrade i en hel del tuffa gossars ögon när de två omfamnade varann på scenen. Det är vackert när känslor presenterar sig i flytande form till och med på riktiga tuffingar.

Fördelade gracer

Jag hade nog trott att Daniel Ståhl, efter ett av de mest magiska ögonblicken i den svenska idrottshistorien - diskusguldet säkrat i sista kastet i VM i Budapest - skulle kamma hem storslam den här kvällen. 

Att han i varje fall med bred marginal skulle plocka hem Jerring-priset. Som han presterar och bjuder på sig själv och går hem i stugorna, så fort jag skriver om honom så spiller applåderna över på mig också. Jag har nog aldrig varit med om något liknande. Visst blev det Ståhls kväll. Bragdguldet fick han ta emot och de sekunder av maximerad idrottspsykologi som gjorde honom till världsmästare fick sin belöning som Årets prestation. 

Det var ett bra val även om en Ståhl-fantast som jag också inser att ingenting är självklart när man skall jämföra idrottsbragder på toppnivå med varandra och när motståndarna heter Armand Duplantis, Sarah Sjöström och Hanna Öberg.  Det är ju rätt trevligt när gracerna fördelas också; Duplantis Årets manlige idrottare, Sjöström Årets kvinnliga.

Populära Ebba

Men den stora skrällen (tror jag nog många tycker) var att den lite klurige Ebba Andersson i överlägsen stil kammade hem Jerringpriset. Sportradions utmärkelse är i sig ingen värdering av prestation, när folket röstar finns alltid utrymme för kampanjer men man kan nog utan tvekan förklara hennes överlägsna seger med svenska folkets kärlek till skidsporten. Det är ju ett popularitetspris. 

Det visas förvisso inte lika mycket skidor i de stora, breda Tv-kanalerna längre men på något sätt hittar tydligen folk skidsändningarna. De finns kanske med i något basutbud, jag är inte riktigt insatt i det där - och nu hade varken Daniel Ståhl (55 000 röster) eller Armand Duplantis (92 000) en chans. 

Ebba Andersson fick hela 161 000 röster. Miljöproblemen har länge varit ett hot mot vintrarna, snöfattigt både här och var, men den här vintern har det sett vitt och fint ut och skidåkning i djup, snöhöljd granskog vädjar uppenbarligen ännu till vår barndoms vintrar. Ebba är en fantastisk idrottskvinna som förtjänar folkets kärlek men att rå på två världsmästare i den olympiska huvudsporten friidrott, det trodde jag ändå inte att hon var mäktig. 

Sedan var det ju mer än konstigt att hon inte fanns med i någon av de kategorier som juryn skulle belöna. 

Hyllning på lagom nivå

Tårarna fick sin andra chans när Sven Göran ”Svennis” Eriksson kom upp på scenen som prisutdelare för kategorin Årets ledare. Fina hyllningar från spelare och ledare i Sverige och utomlands. Svennis besked att han lider av obotlig cancer är inte lätt att förhålla sig till. Fint om alla kunde få höra de fina orden medan de lever, Svennis fick nu en värdig hyllning på lagom nivå. Med alla känslor inblandad kan det lätt bli smetigt, nästan ovärdigt och jobbigt för den drabbade. 

Jag har redan läst texter om Svennis, skrivna som nekrologer, som om han redan var död. Svennis såg nöjd och glad ut (hur orkar han?), det var nog skönt för honom också att ingen potentat tvingats fram på scenen för att tacka för hans livsgärning. 

Det blir jobbigt och ovärdigt när man tar livet av folk i förtid. Nu lyckades idrottsgalan med det ändå genom att publicera fel bild på den gamle fotbollscharmören Rolf ”Kocken” Andersson. Pinsamt.

Måns ett fenomen

Galan då? Artisteriet hade väl kunnat varieras och utökas. Istället fick två allvarliga män i grå kostymer stå en lång stund och säga vackra saker om den idrottsrörelse de representerar. Herregud. Det heter GALA! Inte Riksidrottsförbundets årsmöte. 

Och vad var det Josefin Johansson och Johar Bendjelloul försökte åstadkomma på slutet? Jisses.

Caroline Klüft och Måns Zelmerlöw däremot klarade programledarjobbet med glans. Zelmerlöw är ett fenomen i sammanhanget, han skulle kunna gå in och leda vilket program som helst.

Det bästa till sist; Sportspegelns pris till den rakryggade fäktledaren Otto Drakenberg som på en kongress vågade slå näven (nej, skon) i bordet och tala demokratins språk och ifrågasätta lämpligheten att lägga ett mästerskap i Saudiarabien. Försök gjordes att tysta honom men han stod på sig. 

Sverige behöver fler idrottsledare med det kuraget i det internationella umgänget.