Skidsporten har det inte så lätt. Konkurrensen allt klenare på toppen - färre nationer är konkurrenskraftiga - skidskyttet utmanar med sina extra spänningsmoment på skjutvallen och betydligt fler länder som satsar och har potentiella vinnare på startlinjen, klimatet som är nyckfullt, lindrigt sagt, oron för snötillgången framöver även om det i slutet av Touren såg vintrigt och fint ut.

Varför köra på halvfart?

Försöken att göra skidloppen intressantare har tagit sig allt fler bisarra uttryck. Det är som om de styrande i Internationella skidförbundet (FIS) inte litar på att sporten i sig har dragningskraft nog. Sprinten är idag det mest fascinerande att följa, inte minst, naturligtvis, för att de blivit en svensk paradgren. I varje fall den kvinnliga avdelningen. Det kan vara fascinerande med blandloppen av både den klassiska skidåkningen och skejtingen men om nu skidåkning handlar om att ta sig från punkt A till punkt B så snabbt som möjligt, så vet jag inte varför man inte bara bestämmer sig för att all skidåkning skall ske med snabbaste tekniken. Som i friidrott; varför gång när man kan springa. Och man kör ju aldrig Formel 1 på tvåans växel. Det kanske inte ens finns växlar i Formel 1-bilar; vad vet en teknisk okunnig som jag om sånt.

Men låt gå för att traditionen skall hållas vid liv, att skidåkning emellanåt skall se ut som den en gång gjorde innan någon kom på att man kunde skejta, först med bara ena benet för att sedan övergå till total skridskoåkning. Först ville många (tror det var norrmännen) förbjuda den av estetiska skäl, precis som man först motsatte sig Janne Boklövs V-stil bara för att det så fult ut. När det idag mera ser ut som riktig flygning.

För många delmoment

Det som stör med Tour de Ski är alla dessa delmoment. Det finns poängcup och spurtpriser, bonussekunder, etapptider och totaltider och det löjligaste av allt (det som mest talar för skejting i alla lopp) är att du diskas i en saxning uppför en backe i den klassiska stilen om bara skidan slinter iväg och ser ut som en skejtingskär. Sätt upp zoner i alla branta uppförsbackar och tillåt skejting där istället, det idag naturliga sättet att betvinga en svår backe. 

Och se till att det finns så svåra backar i ett distanslopp att det blir omöjligt att köra på ovallade skidor. Eller inför en distans med en banstruktur som gör det möjligt att köra ovallat - och tvinga alla att köra osmort.

En sport måste förenklas när det blir för många knepiga teknikaliteter som får spela alltför stor roll. Och det dummaste av allt i Tour de Ski; varför släpper man inte iväg de tävlande i den ordning de ligger inför slutetappen och med de tidsintervaller de tillskansat fram dit. Allt måste ju handla om att göra sporten så enkel och tillgänglig som möjligt för oss som med vårt intresse ger näring åt en av de finaste sporter som finns och en av de mest njutbara att utöva.

Bilderna förskräcker

Amerikanskan Jessie Diggins blev årets vinnare, vilken hon väl blev varse efter ett tag när hon kvicknat till. Bilderna på henne och, ännu värre, minnet av Frida Karlssons totala - och absolut inte hälsosamma - krafttömning förra året, vill man helst inte se igen. Och när man hörde och läste om uttalanden från bland andra Frida och Linda Svahn efter årets tour, borde det väl stå klart också för de bestämmande att man bör ta ett resonemang med åkarna vad de helst vill ha. 

Nu fick både Svahn och Frida Karlsson kliva upp på en prispall och hyllas före den riktiga prisutdelningen; de hade blivit etta och trea i den där löjliga poängcupen - sprint och bonuspoäng inräknade - men inte minst Svahn uttryckte med tillräcklig tydlighet att hon kände sig i det närmaste fånig över att behöva stå och lyssna till Du gamla du fria när det var totalen hon hade satsat på. 

Frida devalverade också sin tredjeplats i poängcupen genom att säga att det inte var någon av hennes tyngre pallplatser. Det tyckte helt enkelt att det var lite löjligt alltihop. Och varför skall man tjäna bonussekunder i ett distanslopp bara för att man har lust att spurta några meter här och var mitt under loppet. Onaturligt. Det finns ju en sprint som korar de snabbaste. det räcker.

Så lite Tour de Ski(t) kändes det som.

Finast av allt har varit att se Linn Svahns glada ansikte. Hennes come back efter svåra skador - tre förstaplatser i touren - kommer också när vi så småningom räknar samman hela detta idrottsår - att vara något av det mest beundransvärda - alla sporter inräknade.