Det görs mycket, pratas ännu mera men varje gång jag sitter på Malmö Stadion  - nu senast när guldet säkrades mot 2-1-segern mot IFK Göteborg - och hör en matt speakerröst desperat vädja till bengalningarna på kortsidorna om att sluta tända och avfyra känns situationen mer och mer pinsam och handlingskraften tandlös. De bryr sig inte om att andra skadas, de struntar i fotbollen, de är bara ute för att jävlas.

För en sak måste vi vara överens om;  publiken, spelarna, vi som har åsikter, klubbarna och förbundet; bengaler höjer inte stämningen på matchen en enda promille. Det är sången, inlevelsen, ropen, de fyndiga ramsorna som utgör eggelsen och stödet. 

Vill diktera vilkoren

Jag måste generalisera här; problemen är förvisso varierande och det är skillnad på Värnamo och Stockholm. Men - och det måste snart ske kompromisslöst; det har gullats alltför länge med fansen, det finns en rädsla för de hotfulla elementen i publiken som vill diktera villkoren. De som sitter i styrelserna, de som är sportchefer och tränare vet att det inte är lek utan allvar om situationen blir så spänd, att fans går från ord till handling och förverkligar hoten. Därför hyllas alltid fansen, därför springer spelarna ut till kortsidan och tackar och sjunger med fansen även om vissa av dessa bara minuter innan utfört handlingar som är förbjudna på allmän plats.

Allsvenskan är idag unik även i ett europeiskt perspektiv. I förhållande till Sveriges ringa storhet i fotbollssammanhang, Allsvenskan låga status är publiksiffrorna, tifona och hettan på läktarna imponerande. Fotbollen har tagit ett gastkramande grepp på den svenska publiken, det saknas motstycke i övrigt idrott och i övrig kultur överhuvudtaget.

Men det får inte betyda att klubbarna står handfalla, rädda för att stöta sig med fansenn och bli av med dem, rädda för de hot som kan komma mot dem som sätter hårt mot hårt och rensar ut de element på kortsidorna som förstör för alla andra. Det finns ju en betydande majoritet på långsidorna, sittande prydligt, som utgör den stora delen av publiken. Kanske vore det klokt att istället försäkra sig om deras regelbundna återkomst. Men det är den stora skaran klubbarna kan mista om de fortsätter lallandet med våldsverkarna.

Fotbollen lever farligt

Jag håller med den ansvarige ministern, Jakob Forssmed, när han säger att det finns för många inom fotbollen som slätar över och inte vågar rikta allvarlig kritik mot dem som är skyldiga. ”Spelare och ledare tonar ner och bagatelliserar farligt beteende på läktarna”, säger han.

Fredrik Gårdare, tidigare chef för polisens aktionsgrupp mot kriminella inom idrotten, menar, att supportrarna varit lyckosamma med att skrämma föreningarna genom allehanda hot; patroner i brev, punkterade däck på villauppfarter med mera. 

Om fansen får stärka sin makt med hjälp av kriminella inslag och hot lever fotbollen farligt. Nu krävs handlingskraftiga styrelser, starka sportchefer som vågar stå emot innan det går för långt. Malmö hade ett farligt fall i somras när Pontus Jansson visade sig tillhöra en chattgrupp långt ifrån söndagsskolenivå. Han krånglade sig väl ur men om det var med hedern i behåll får var och en bedöma. Det var mycket allvarligare än det framställdes, det var en legitimering från spelarhåll (klubbhåll därmed) till det kriminella som skedde i supporterkretsen. 

Nu behövs motkrafter, nu måste starka ledare träda fram och spelarna måste också våga ta ställning emot de tendenser som är ett direkt hot mot den fantastiska uppslutning som fotbollen nu upplever. Den varar inte för evigt, den är hotad varje gång matcher avbryts i kaos.

Hur vill spelarna ha det?

Jag läste vad AIK:s Alexander Milosevic sa till Expressen: ”Jag kommer inte att säga något negativt om våra supporters, nu när vi ligger där vi ligger. De är där och stöttar oss.”

Men hur vill spelaran ha det? Vill de vänta en halvtimma på kick off därför att arenan är höljd i rök? Vill de sitta och trampa testcyklar i omklädningsrummet i väntan på att en avbruten match skall bedömas säker att få fortsätta? Vill de spela inför tomma läktare - kanske sista kvarten dagen därpå? Om inte - säg till fansen hur ni vill ha det?

Rutinmässiga och tröttande vädjanden i högtalare hjälper inte? Supportergruppernas interna ”städning” tycks inte fungera, hårda tag inte heller.

Jag skulle vilja se hela spelartruppen går fram till fansen före matchen, ta en mikrofon och genom kaptenen förklara; vi vill inte ha pyroteknik på våra matcher, snälla låt oss spela fotboll utan avbrott och utan risk för att någon bli skadad. Om ni kommer hit för vår skull, för att stötta oss; sluta med maskeringar, ta inte in bengaler på stadion, sjung och deklamera ramsor som stöttar och puschar oss. Då kommer vi ut till er och sjunger efter matchen - inte annars!

Det måste vara slut på det mjäkiga daltandet, slut på rädslan över att kanske förlora några hundra i publiken.

Pyrotekniken känns bara som en obehaglig värk i magen för alla oss som vill se fotboll. Det tillför absolut ingenting annat än dåligt humör, misstro, sorg över en förstörd upplevelse och rädsla för att något ytterst allvarligt händer.

Nu, Fotbolls-Sverige måste ni ta ställning och visa hur ni vill ha det. Daltandet fungerar inte vare sig med gängen ute i samhället eller med dem som vill förstöra fotbollsmatcher.

Det hade varit fint om Fotbolls-Sverige hade haft en närvarande och handlingskraftig ordförande nu