En lättare kvalgrupp har nog Sverige inte haft sedan vi ställdes mot Schweiz och Norge i en trelagsgrupp och lätt tog oss till VM 1978 i Argentina.

Ingen räddningsplanka

Nu blir det Schweiz igen tillsammans med Slovenien och Kosovo och det måste betecknas som en lätt lottning. I varje fall i jämförelse med hur svårt det kunde ha blivit. Med Spanien elller Tyskland, England eller Frankrike i gruppen och några fler  från den högre europeiska sfären. Sverige skall vinna sin grupp för att gå direkt till VM. I annat fall (vid en andraplats) ett kval och där kommer också Nations League-lag in i bilden.

Allt kommer att ske under 2025 och Thomason har ju också lyckan att just nu förfoga över ett landslag med sällsynt offensiva kvaliteter för att vara ett svenskt landslag. Kulusevski, Isak och Gyökeres kan ställa till det för precis vilket lag som helst i Europa men mot lag med individuella stjärnor ur det mest exklusiva segmentet blir det svårt ändå eftersom försvarsspelet just nu inte tycks vara tillräckligt starkt att luta sig emot. 

Sverige är rankat 27:a i Europa och Slovenien (55) och Kosovo (99) får inte bli några hinder på vägen. Med Schweiz vet  man aldrig. Laget har en förmåga att ta sig till slutspel alltsedan Roy Hodgson öppnade vägen redan till kvalet till VM i USA 1994 som blev landets första. 

Nu säger de mera insatta i schweisiskt fotboll att laget är lite på nedgång men det blir likväl en svår motståndre. Laget måste klassas som gruppens favorit men är absolut inte oslagbart. 

Sverige erbjöds definitivt en framkomlig väg i och med kvallottningen under luciafredagen och nu kan vi bara hoppas att de bästa inte slits sönder i ett allt hårdare spelprogram. Nu blir det ju till allt annat ett utökat VM för klubblag också. En i sammnhanget liten nation som Sverige är särskilt beroende av ett fåtal riktiga toppspelare.

Kvalen slår allt

54 europeiska lag kämpar om 16 platser, de tolv gruppettorna är klara, fyra av tvåorna får spela ett play off mot lag från Nations League. Mera än så är inte lönt att spekulera just nu. 

Men ett ruggigt spännande fotbollsår blir det 2025. Jag har följt den internationella toppfotbollen sedan mitt första VM-kval 1965 (förlusten mot Västtyskland) och för mig har kvalmatcherna alltid känts som de mest raffinerade. 

Att ta sig till VM är det rimliga målet för ett land som Sverige. Stora framgångar och medaljer i ett VM-slutspel kan vi bara drömma om. Och det har sannerligen inte blivit lättare med åren. Janne Andersson körde fast med sin spelmodell i slutet av sin tid som förbundskapten, systemet och de spelartyper som började växa fram - offensivare, spelskickligare, kvickare - fick han aldrig att växa samman. John Dahl har kommit med en djärvare attityd, en rätt kaxig framtonig, möjligen lite naiv. Hans uppgift är att få ihop den högintressanta offensiven med hårt jobb, listigare taktik, starkare försvar. Då kan stora saker vara i görningen. 

Det blir först under VM-kvalet som den nya modellen sätts på riktigt prov. Förutsättningarna har han fått. Nu är det Sverige som skall igenom den mörka tunneln och dansken som skall slåss för ett liv i ljuset. En spännande resa.

Manchester och Malmö

Just nu är det det internationella spelet på europeisk klubbnivå som fascinerar. Jag valde i veckan att först se Juventus mot Manchester City i Champions League och Malmö FF i hemmamötet med turkiska Galatasaray. En mycket intressant jämförelse mellan två lag i ljusblått och vitt, Pep Guardiolas hittills suveräna Man City och Henrik Rydströms MFF, dominant i Allsvenskan men utan att kunna ta ett rejält steg i det europeiska mellanskiktet, Europa League. Rydströms lön är väl inte officiell, möjligen den högsta i Allsvenskan. Pep Guardiola kvitterar ut 230 miljoner om året för att leda City som med åren helt tagit över som Manchesters ledande lag när United sackat steg för steg. Juventus vann med 2-0. City skapade knappt en målchans. När det var tjugo minuter kvar tänkte man sig en desperat offensiv - laget dominerade förstås bollinnehavet - men inte en enda boll slogs in till anfallsjätten Erling Haaland. Inte en enda chansboll in i hetluften utan bara ett sidledsduttande på handbollsvis utanför straffrådet. Manchester City har kört fast i sin ambition att ständigt äga bollen, precis som jag tycker att Henrik Rydström gjort med sitt MFF. 

Småduttande, farligt spel i backlinjen, alltför lite primitivitet och attack. 

Just nu är Bodö/Glimt 13:e lag i Europa League, Midtjylland 23, Elfsborg 24, MFF 33. Så till positionen som Nordens bästa lag har Malmölaget en bit. 

Men så, i hemmamötet med Galatasary bytte Rydström stil. Säkrare, längre passningar, mera attrack, hård forechecking. 2-2 kunde till och med blivit seger,  för MFF ( i årets bästa match) skapade flera givna målchanser än motståndarna. Rydström har velat spela som Man City men upptäckte tydligen att det inte fungerade och bytte stil. Det måste nog Pep Guardiola också göra. Motståndarna har löst den gordiska knuten och nu hänger kanske t o m Pep på repet.