Hela atmosfären runt landslaget känns så mycket tryggare med Potter. Visst, han åker till USA med en halv pokerlek (26 kort i blandade färger) och varken han eller vi vet om han valt de rätta. Sett spelare för spelare är det ett intressant och bra landslag och med play off-triumferna i mars i färskt minne borde harmoni och trygghet ha flyttat in i skallar där kaos och osäkerhet rådde.

Tog han fel pokerkort?

Potter själv verkar trygg med, att när en trupp skall tas ut, avvägningarna är svåra, att han måste leva med ovissheten om det var rätt eller fel att låta så kapabla spelare som Hugo Larsson i Eintracht Frankfurt, Williot Swedberg i spanska Celta Vigo och den nyblivne spanske mästaren, Roony Bardghij få stanna hem. 

Larsson är en habil spelare i tuffa Bundesliga, Swedberg oerhört klok och pålitlig i Spanien och den exklusive Bardghij hade för mig (med 19 matcher i mästarlaget Barcelona i år) varit en betydligt pålitligare joker än Taha Ali från Malmö FF som - mycket överraskande för mig - fick en ordinarie plats. 

Ali är en spelare som kan välta allt på ända, vända ut och in på motståndare och sig själv, han är kanske allsvenskans bäste dribbler, men han erbjuder till lagen han spelar i både en chans och en risk. Jag kan inte se honom som någonting annat än ett osäkert kort att kasta in i desperation i slutskedet av en match som måste ge poäng. Ali väcker känslor, han underhåller, han skapar oro men han lämnar alltför lite positiv statistik efter sig. 

Hugo Larsson ser jag lite då och då och imponeras inte. Han lunkar runt på mittfältet, gör sig spelbar, puttar till bollar gör väl det som klubben förväntar men det är tveksamt om han höjer nivån på landslaget. Då saknar jag mer att Swedberg eller/ock Bardghij inte finns med.

Dejan saknas mest

Den 15 juni får vi sätta klockan på ringning för tidig uppstigning. Matchstart 04.00 (SvT) mot Tunisien. Jag har inga förväntningar om en USA-regisserad VM-sommar i klass med den 1994. 

Sverige har inga defensiva mittfältare i klass med Jonas Thern och Stefan Schwarz, definitivt ingen spelmotor som Thomas Brolin och om Viktor Gökeres och Alexander Isak kan nå samma effektivitet som Martin Dahlin och Kenneth Andersson tvivlar jag också på. 

Men visst är det en offensivt intressant trupp Sverige skickar. Och jag hoppas att Tottenhams Lucas Bergwall kan bli något av en dynamo i det här laget, han har onekligen de bästa förutsättningarna att bli någonting åt Brolin-hållet om han får lite fria tyglar. 

Det hade kunnat kännas så mycket bättre om Dejan Kulusevski hade varit frisk och i toppform. Med honom hade kvalitetsnivån för hela truppen  höjts avsevärt. 

Jag har sett honom som den viktigaste svenske spelaren innan skador stoppade honom från fotboll under de senaste året. Han har varit borta  orimligt länge. 

Det har varit kryptiska uttalanden från både honom själv och ledarna. Han påstås vara på gång men ett års bortavaro från toppfotbollen reducerar så mycket av ork, matchtempo, timing att jag tycker Potter gjort rätt som valde att ställa honom utanför truppen. 

En annan fråga; hur långt ifrån sitt max befinner sig Alexander Isak efter sina skadebekymmer? Han är tillbaka i Liverpool men ett frågetecken förföljer honom. 

Måtte nu bara Viktior Gyökeres genomleva en Champions League-final utan komplikationer.

Trump och Infantino

Jag minns från 1994 hur väl den dåvarande förbundskaptenen Tommy Svensson förberedde sitt lag för en högst extraordinär VM-turnering i USA. Värme, byte av spelplatser, långa resor över en hel kontinent. Han gjorde det exemplariskt. Nu är det ännu värre. 

Sverige börjar med Tunisien i Mexiko och fortsätter mot Nederländerna i Houston, Texas och Japan i Dallas, där Sverige också har sin camp. 

Det är också en komponent att väga in för en förbundskapten att parera talang mot erfarenhet, mental uthållighet för en lång turnering (förhoppningsvis) och förmåga att socialt fungera, trivas, hålla humöret uppe. 

Att välja bort gnällspikar som kanske inte accepterar en hel turnering på avbytarbänken utan inhopp. Tommy Svensson och VM-truppen 1994 var enastående i det avseendet och belönade sig själva för sin uthållighet och sociala kompetens genom att nästa gå hela vägen. 

Visst längtar vi, visst är fotbollens VM-somrar äventyr som skaparglädje och minnen. Men 48 lag… alldeles för många.

Och hur många

Galningen och rövslickaren

Och hur mångakväljande bilder av galningen Trump och rövslickaren och diktatorskramaren Infantino skall vi tvingas bevittna? 

En känsla av smaklöshet och storhetsvansinne riskerar att grumla den förväntan och glädje som VM-somrar normalt brukar erbjuda.

Men det blir väl som det alltid måste bli; vi håller god min i elakt spel i en galen värld och ljuger oss en verklighet innanför kritade linjer och glömmer allt det andra.