I storstäderna är målet dessutom att kunna locka till sig prestigefyllda internationella idrottsevenemang med följden att anläggningarna ofta får mycket stora proportioner. Även idrottsrörelsen är aktiv i frågan.

Efterlyst samordnad strategi

Riksidrottsförbundet har sedan länge efterlyst insatser för en samordnad nationell strategi i syfte att få fler internationella tävlingar på svensk mark.

I årets Almedalsvecka anordnade Riksidrottsförbundet och Svensk Turism dessutom ett välbesökt seminarium med budskapet att internationella mästerskap är en nationell angelägenhet som inte bara stärker idrottslivet utan även främjar näringslivet, stat och kommuner.

Mötet kryddades med att handelsminister Eva Björling frankt meddelade att hon gärna tar över ansvaret för idrottsfrågor i regeringen.

Två tankeställare

Den bild som framträder är följaktligen att idrott är liktydigt med näringspolitik samt att stora idrottsarenor och internationella mästerskap ger en hel uppsjö av samhällsnyttiga och ekonomiska effekter: från ett vitaliserat idrottsliv och förbättrad folkhälsa till ett tillflöde av turister, nya arbetstillfällen och ökade skatteintäkter.

Men stämmer det? För egen del har den senaste sommaren gett mig åtminstone två tankeställare.

Den första kom i samband med London-OS. Jag hamnade nämligen framför ett nyhetsinslag på TV om spelens effekter för den lokala s.k. besöksnäringen. Föga förvånande hade många pubägare, restauranger och andra lokala nöjesarrangörer räknat med att sommarens stora idrottsbegivenhet skulle ge ett ordentligt tillskott av nya kunder.

Men resultat är ett helt annat

Resultatet hade emellertid blivit det rakt motsatta: tomma lokaler och minskade intäkter.

Och den förklaring som gavs var mycket enkel: de potentiella kunderna var av allt att döma allt för uppslukade av OS för att få tid över till shopping och andra nöjen. Nu bör man visserligen inte lägga allt för mycket tyngd vid ett enskilt TV-inslag, men kanske är de näringspolitiska effekterna av internationella idrottsevenemang långt mer komplicerade och outredda än vi ibland vill tro?

Här skulle åtminstone jag gärna se att dagens debatt kompletterades med ny forskning om internationella idrottstävlingars reella nationalekonomiska effekter.

Ett dystert resultat

En andra tankeställare gav rapporten World Stadium Index, författad av Jens Alm, analytiker vid det danska Idraettens analyseinstitut. Studien är en kartläggning av 75 större idrottsarenor världen över vilka byggts eller genomgått betydande renoveringar i syfte att kunna husera större internationella mästerskap som olympiska spel eller fotbolls-VM.

Inledningsvis kartläggs kostnaderna för att anlägga/renovera arenorna i fråga. Därefter studeras antalet faktiska besökare i relation till arenornas kapacitet efter mästerskapet.

Resultatet blir dystert. Det visar sig nämligen att anläggningsinvesteringarna är enorma – men att en majoritet av arenorna uppvisar låg lönsamhet och alltför tomma läktare efter att mästerskapet väl genomförts.

Byggnaderna är helt enkelt överdimensionerade i förhållande till det regionala idrottslivets behov – och de blir därmed inte heller särskilt lönsamma över tid.

Måste bättre bedöma fakta

Alm konstaterar följaktligen att länder/städer måste bli bättre på att bedöma de faktiska vinsterna och kostnader av att stå värd för internationella idrottstävlingar.

Därtill rekommenderar han att idrottsanläggningar byggs utifrån det vardagliga behovet i regionen snarare än utifrån förhoppningar om framtida internationella evenemang. Förslaget låter måhända inte särskilt glamoröst – men kanske är det en idrottspolitisk strategi som är hållbar i längden?

Rapporten World Stadium Index. Stadiums built for major sporting events – bright future och future burden kan laddas ned här