Att missa ett fotbolls-VM är, för ett litet land som Sverige, ingen katastrof. Lättare att uthärda dessutom, när känslan sedan länge bitit sig fast; vi har inget landslag för de stora mästerskapen just nu.

Djupt oroad

Om jag räknar de år jag själv bevakat VM-kval och VM-slutspel ser statistiken ändå rätt imponerande ut. Utanför VM 1966, 1982, 1986, 1998, 2010 men medverkan 1970, 1974, 1978, 1990, 1994, 2002, 2006.

Det är inte illa pinkat.

Men nu är jag djupt oroad för svensk fotbolls framtid.

Eric Hamrén har vinglat mellan taktiska funderingar och personval som inte skapat trygghet och inte byggt framtid.

Kan inte skylla på Jan Björklund

Utbildningsnivån för svenska fotbollsspelare är lika oroande som i den svenska skolan men det går ju inte skylla allt på Jan Björklund.

Det går kanske inte att skylla på någon. Egentligen inte på något annat än de framgångsrika agenter som lyckas sälja svenska spelare till klubbar som köper in dem inte tycks behöva.

Alltför många svenska spelare lämnar den svenska fotbollen alltför tidigt och istället för att tillbringa de två, tre år, som skulle varit de mest betydelsefulla för dem, på den allsvenska skolbänken står de i skamvrån ute i andra europeiska länder och kommer på efterkälken.

Övertro på utländska proffs

I den uppkomna situationen hade det varit mera logisk och rätt om förbundskaptenen visat lite större intresse för de inhemska spelarna istället för att visa så tydlig övertro på, att svenska fotbollsspelare automatiskt blir bättre så fort de får en ny, möjligen lite tyngre klingande klubbadress utomlands.

Hamrén har haft en övertro på bänkade utländska proffs, och en rätt uppenbar ignorans för allsvenskan. Jag kan inte minnas att jag ens sett honom på läktaren i den svenska stad där den bästa fotbollen spelats de senaste åren.

Hur många spelare har egentligen blivit avsevärt bättre genom en flytt utomlands?

Ifrågasätt er själva!

Nu är det landslagsdags igen. Matcher mot Danmark och Belgien. Hamréns (och möjligen övriga Fotbollförbundets syn på spelarnas status och Allsvenskan), illustreras nästan övertydlig genom att landskamperna går medan Allsvenskan spelar. Det är en riktig snyting åt den egna fotbollen och de spelare som dominerar där och kanske gör sina allra bästa år innan de försvinner ut i den benhårda, europeiska konkurrens och en anonymitet som kommer att göra att de både förtvivlar och förtvinar.

Det är dags för den svenska landslagsledningen att ta en rejäl funderare över situationen. Det är inte som förr att de självklart bärande delarna i ett landslagsbygge finns att hämta utomlands.

Alla bänknötare, alla habila komplementspelare, alla hemvändare som får nytt liv i Allsvenskan efter misslyckande utomlands (Magnus Eriksson, Victor Prodell, David Elm, Guillermo Molins för att nämna några) utgör de varnande exemplen.

Och dessutom; spelare som Pontus Wernblom, Sebastian Larsson, Rasmus Elm, alla mittbackarna som åkt ut och in; ingen kan påstå att de blivit bättre. 

Slugt hemmabygge bättre?

Tittar på truppen till EM i Portugal för tio år sedan (Lucic, Mjällby, Mellberg, Fredrik Ljungberg, Anders Svensson, Linderoth, Källström. Chippen Wilhelmsson, Henke Larsson, Zlatan, Allbäck m fl) så inser man lätt att i dagens landslag skulle bara två man, Andreas Isaksson och Zlatan, tagit plats i den truppen.

Det har gått stadigt utför.

Ingen svensk spelare - utom fenomenet Zlatan Ibrahimovic - har något som ens påminner om en nyckelroll eller gör dominerande insatser i sina utländska klubbar.

Detta är ett faktum som Erik Hamrén måste ta i beaktande. Ett stabilt, långsiktigt (så långt det är möjligt) och mera taktiskt slugt hemmabygge kan vara en större chans för Sverige att ta plats i den internationella fotbollen än lösa plockbitar ur en minst sagt grå och anonym massa.

Vad håller ni på med, MFF?

Inte bara landslaget; en internationell utmaning av svårt slag väntar också svenska klubbar, särskilt de svenska mästare som skall försöka kvala in i Champions League. Norrmannen Age Hareide gjorde direkt klart, när han tog över Malmö FF i våras, att han ville förändra MFF med rakare spel och slugare försvar, en internationell anpassning.

MFF leder allsvenskan (mest på grund spetskompetens på några få fötter) men det ögonfägnande, snabba anfallsspelet är ersatt av slarvig förenkling och vi har sett lag som Norrköping (som borde vunnit), Häcken och Halmstad (HIF i cupen också) som sprungit rakt igenom MFF:s mittfält och avslöjat de innerbackar som tidigare kunnat glänsa med enkla arbetsuppgifter därför att MFF med sin noggranna och finurliga anfallsspel dominerat matcherna.

Om det ser ut som det gjort hittills finns det lika mycket att oroa som för i de svenska mästarnas försök till internationellt avancemang som för Hamréns landslag.

Oron mal för att svensk fotboll halkar efter på flera fronter, trots juniorernas VM-brons som väl bara leder till att ännu flera prövar vingarna på högre luft men störtar i havet innan de är riktigt flygfärdiga.

Jag skulle bli själaglad om jag hade fel.