I nyhetsartiklar läser jag om att elever som trillar av hästen under ridträningen får baka tårta åt andra, duktigare, studenter. Jag läser om elever som får plocka upp puckar och bära äldres utrustning på hockeyträningen. Jag läser om elever som får göra armhävningar när de förlorar en tävling.

Skapar karaktär...

En del tränare och rektorer menar – när de möts av frågor kring händelserna – att det inte är kränkande behandling utan snarare karaktärsdanande och ingår i sporten.

Den som ger sig in i leken får leken tåla så att säga.

Men kritiken som Skolinspektionen riktar till gymnasieskolorna handlar om – vilket framgår av beslutstexten – att gymnasieskolorna måste bli bättre på att skilja den kultur som är acceptabel i idrottens värld från den vi vill ha i skolan. Det är här det brister hos de skolor som fått ett föreläggande.

Självklarheter

Skolans värdegrund måste vara överordnad idrottsrörelsens. Ungdomsidrotten har egentligen samma grundvärderingar som skolan; att alla människor är lika värda, att ingen har rätt att bli kränkt och att ingen ska bestraffas utifrån prestation. 

Men det finns gradskillnader och som Skolinspektionen visar finns det normer och beteenden i idrotten som inte hör hemma i skolans värld, alltså inte heller i det idrottande som sker inom skolans ram.

Idrotten skall skapa vinnarmentalitet. Ibland kan metoderna innebära att förluster eller dåliga prestationer resulterar i ett par extra armhävningar eller att man får plocka in träningsmaterialet. Det är accepterat under en träning efter skoltid men innan skoldagen är slut har alla rätt att bli behandlade utan den här sortens inslag. 

Räkna fel och få städa!

Gränsen för vad som kan betraktas som kränkande är alltså olika beroende på i vilket sammanhang idrotten utförs. En hierarkisk kultur som kanske är accepterad inom hockeyvärlden ska inte finnas inom skolan, inte ens om man spelar ishockey. 

Vi är nog inte alls överens om vad som är kränkande behandling inom skolan heller men i skollagen är det mycket väl reglerat. Att förlorare får knyta upp vinnarnas skridskor och hämta mat till dem är inte förenligt med allas rätt att bli behandlade lika. Det är säkert inte illa ment men att ”inte mena något illa” är tyvärr inte ett argument som faller inom lagens ramar.

När man översätter beteende som finns under idrottsundervisningen till den andra ämnen blir det nästan absurt, eller som Gunnar Olausson på Skolinspektionen uttryckte det:

”Det skulle förefalla väldigt märkligt att den som hade mest fel på matteprovet är den som får städa upp i klassrummet och sudda ut från tavlan”.

Även idrotten måste känna ansvar

De flesta skulle förhoppningsvis hålla med honom om att det vore helt oacceptabelt.

Skolinspektionen riktar, genom att skilja på skolans och idrottens normer, faktisk en indirekt kritik mot idrottens kultur som man anser inte är förenlig med de värderingar som gäller i skolan utan tvärtom är direkt skadlig. 

Idrotten, också utanför skolan, borde därför vara oroad över rapporterna och inte avfärda dem med att ”det är inte så farligt” eller ”lite måste man väl tåla”.