En mindre andel tjejer/kvinnor än killar/män tränar/tävlar inom idrottsrörelsen (se SCB 2012). Tonårstjejer är mer benägna än killar att hoppa av idrotten. 

Faktum är att det är en mycket skev könsfördelning om vi ser till vem som representerar idrotten i media. 93 procent är män, visar en alldeles färsk undersökning.

När kommunerna bygger nya idrotts- och aktivitetsytor tenderar dessa att domineras av killar. Dock vill jag understryka att detta inte betyder att tjejer/kvinnor motionerar mindre än killar/män sett över livscykeln. 

Frågor till de yngre tjejerna

Danska Lokale og Anlægsfonden (LOA) har sedan 2013 haft fokus på ”udendørs anlæg og andre faciliteter, der i højere grad appellerer til piger”. Detta är ett mycket viktigt ämne! Satsningen ledde bland annat till rapporten ”Pigers idrætsdeltagelse – Hvorfor er der så mange piger, der ikke går till idræt?”, som utkom tidigare i år

Undersökningen som ligger till grund för rapporten är genomförd av forskare på Syddansk Universitet och Idrættens Analyseinstitut med stöd från LOA. Rapporten har följts upp på olika sätt, bl a i form av seminarier, och LOA har slagit fast att det behövs mer kunskap och försöksprojekt inom fältet. Bland annat bestämdes det att det skulle tillsättas en ungdomspanel och en så kallad ”følgegruppe”, med vilket menas en diskussions- eller fokus grupp med såväl forskare som praktiker som kan bidra med kunskap. 

Jag inbjöds till att medverka i fölgegruppen och för några veckor sedan hade vi vårt första möte i Köpenhamn på temat ”Piger, Ungdomsliv og Bevægelsesfaciliteter”. Som alltid tvekade jag att acceptera ett sådant åtagande, men som oftast kände jag mig berikad på tankar och kunskap efteråt. Fokusgrupper tenderar att ha den effekten! 

Inga oväntade svar

Mycket av mötet gick ut på att diskutera de resultat som kommit ut av samtal med ungdomspanelen. Panelen består av två grupper med tonårstjejer från två områden i Köpenhamn. 

De hade fått i uppgift att ange vad det beror på att de inte idrottar. De hade fått en mängd olika alternativ att välja bland. Svaren från de två grupperna var identiska. De anledningar som angavs var: 

- Jag använder min tid till att umgås med kompisar.

- Skolarbetet tar för mycket tid.

- Jag är i dålig form.

- Jag har ingen att gå med.

- Jag gör ett uppehåll.

Nu ska vi kanske  inte dra för stora växlar på denna, ganska begränsade undersökning, med tanke på att den idag växande mängd forskning rörande genus och idrott, men jag vill ändå lyfta några saker.

Därför att de är just tjejer

I de intervjuer med tjejerna som spelades upp kretsade det mycket kring det faktum att de var tjejer (en könsmedvetenhet) och kring det förstnämnda, d v s betydelsen av att vara med kompisarna. 

Även stressen kring skolarbetet nämndes av de flesta. 

Min första tanke när jag ser svaren är att föreningsidrotten har misslyckats. Idrotten ses, av dessa flickor, inte som en social arena där man träffar vänner och umgås. Här lyfte tjejerna istället fram köpcentra och caféer. Idrotten betraktas inte heller som något nyttigt i den bemärkelsen att fysisk aktivitet kan öka inlärningsförmågan och i sin tur skolarbetet. 

Idrotten ses som som en arena för prestation där det krävs att man är i god form från början, annars är man bortgjord, och inte som en arena för att röra sig på ett sunt sätt. 

Allt detta är värt att fundera över, men det som väckte mest förundran hos mig och övriga deltagare, som ju var där för att diskutera inte bara tjejer och ungdomsliv utan också ytor och anläggningar för idrott och fysisk aktivitet, var att ingen av tjejerna anger rumsliga förutsättningar som en avgörande faktor.  

Detta trots att det bland svarsalternativen fanns flera som handlade om tillgänglighet till lämpliga anläggningar, avstånd till anläggningar etc. 

Hallar eller anläggningar mindre viktiga

Som kulturgeograf, eller närmare bestämt stadsgeograf, vill jag gärna tro att rummet är en central del av våra liv. Jag är ganska övertygad om att det är så. Dock verkar detta inte finnas med i gemene mans medvetande. 

I alla fall inte i unga kvinnors, eller tjejers medvetande. Det finns en stor förmåga att diskutera kön och sociala sammanhang, vilket är väldigt bra, men inte de rumsliga sammanhangen. Jag har i flera olika undersökningar, inte bara i fölgegruppen, noterat en rumslig omedvetenhet och/eller oförmåga att artikulera rumsliga fenomen. 

Framöver kommer det, är jag tämligen säker på, att bli allt vanligare att tjejer i olika åldrar bjuds in i olika planeringssammanhang för att säkerställa att det i framtiden inte bara byggs pojk/mansdominerade ytor och anläggningar. För att ta plats och diskutera dessa rum måste det finnas en rumslig reflektionsförmåga. 

Åter till fölgegruppen och intervjuerna med ungdomspanelen: Först när de får följdfrågor om idrottsytor lyfter några av dem fram två aspekter, nämligen att pojkarna dominerar idrottsytorna och en önskan om att det skulle finnas fler sociala ytor kopplade till idrottsytorna. Det tar jag fasta på i nästa krönika.