Det är ungefär som i tidningsbranschen; när bokstäverna måste gå en match mot siffrorna är det alltid siffrorna som vinner.

IFK Norrköping vann SM-guldet och fick en chans i glida in i de stora kassavalven och lukta på pengarna. Det blev tvärstopp. De fyra bästa spelarna från ifjol - Kujovic, Alexander Fransson, Traustason och Christoffer Nyman - har nu nya klubbadresser.

35 miljoner för lite

Ett steg framåt och två tillbaka.

Till och med på stället marsch skulle ses som en framryckning.

Allsvenskan håller en lägre spelnivå än ifjol. Dess standard går inte att upprätthålla med ett - i bästa fall - nollsummespel.

Nu har Malmö FF sålt Vidar Örn Kjartansson till Maccabi Tel Aviv. 

Övergångssumman ryktas vara 35 miljoner, ett alltför lågt pris på Allsvenskans flitigaste på-mål-avslutare och främste målskytt med 14 fullträffar på 20 allsvenska matcher.

Och detta mitt i en guldjakt där Malmö - efter fjolårets allsvenska fiasko, förlusten i cupfinalen och en förnedrande utslagning mot division 1-klubben Landskrona - måste leva upp till sitt rykte och sina resurser och tas sig ut i Europa igen.

Sportchefen överkörd?

Det låter inte sportsligt seriöst. Kan tydas som ett styrelsebeslut över huvudet på sportchefen Daniel Andersson.

Det är någonting som skaver här, med tankar, ambitioner och handling som icke kompatibla enheter.

Vilken allsvensk klubb skall kunna bita ifrån med ekonomiska muskler om inte Malmö FF med en halv miljard i eget kapital?

MFF har klart uttalat att klubben skall vara Nordens största och med en ambition att bli jämbördig med de bättre lagen i många europeiska länder; Spanien, Italien, Frankrike, England, Tyskland, Ryssland, Portugal och några till rår man förstås inte på.

Hur skall det gå till?

Gör åskådarna besvikna

Det kommer aldrig att fungera utan kontinuitet och förmodligen är det omöjligt så länge Sverige går i otakt med övriga Europa vad gäller spelterminer. Klubbarna snuvade på sina bästa spelare när Allsvenskan går in i sitt avgörande skede.

Jag kan inte tyda det som sportsliga ambitioner.

Risken finns på längre sikt att utarmningen kommer att påverka både publikens och finansiärernas intresse.

Om det skall bli nya kvalframgångar och ekonomiskt framgångsrika gästspel i Champions League krävs ett par år av moratorium, en stabil uppbyggnad, ett orört lag och inte dessa ständiga besök av närgångna fotbollshortonomer som dyker upp med sekatören och klipper av de finaste skotten så fort de växter ut.

Det blir aldrig någon blomning.

MFF skulle vara undantaget

Kjartanssons flykt betyder också en attraktion mindre i Allsvenskan. Många svenska spelare har också försvunnit på senare år. Sällan är det sportsliga utmaningar (jag menar, Maccabi Tel Aviv, hallå), nästan alltid bara med pengarna i sikte. Svenska spelare med framgång, ännu mera sällan succé i respekterade klubbar, ser vi numera nästan aldrig.

Erik Hamrén fick uppleva problemet. Janne Andersson kommer snart att inse hur svår den svenska spelarmarknaden är att överblicka för en förbundskapten, hur omöjligt att väga spelares kvaliteter mot varandra när de byts ut, hoppar in eller sitter på bänken i t o m medelmåttiga klubbar.

Alltför många svenska klubbar sitter i alldeles för ömmande ekonomiska knipor för att göra annat än tacka och ta emot när anbuden kommer. Att MFF skulle vara ett undantag som kunde ta för sig också utanför landets gränser med sina överlägsna resurser tycks vi också kunna glömma.

Alla toppklubbar sämre

Och när klubben dessutom satsar på en återvändare (Behrang Safari) som passerat bäst-före-datum istället för en av landets främsta backtalanger, Pa Konate, visar det att uttalad ambition och krass verklighet inte alls kommer överens.

Inte bara Malmö utan IFK Norrköping (jämfört med fjol), Göteborg, AIK och Elfsborg - klubbarna som står i främsta rummet när vi talar utveckling och ett närmande till omvärlden - är alla sämre än de senaste åren.

Hur skall de bli bättre?

Hur skall ambitionerna och löftena till marknaden kunna infrias när man aldrig kan tjäna på gungorna vad man förlorar på karusellen.