Det har varit en fantastisk fjärilssommar. I min paradisiska skogsglänta i Östergötland har den ena fjärilen vackrare än den andra fladdrat runt i torkan: aspfjäril, sorgmantel, påfågelöga. När vi packade ihop sommarmöblerna satt en blåvinge och en skarpt gul citronfjäril så nära varandra på en sten att det såg ut som svenska flaggan.

Det skulle jag inte missa

Och så den finaste och ädlaste av dem alla; Sarah Sjöström i den olympiska simbassängen i Rio när den brasilianska söndagen hade blivit måndag morgon hos oss. Jag hade bestämt mig sedan länge. Jag nöjer mig med morgonsammandragen från nattens övningar; med ett undantag. Sarah på 100 fjäril skall jag inte inte missa.

Så fick vi se det vi aldrig tidigare sett; en svensk tjej som tog OS-guld, satte världsrekord och fullkomligt dränkte all konkurrens. Ingen svensk kvinnlig simmare har lyckats med det tidigare.

Det var så urstarkt, så kontrollerat, så vackert. Det var som att se en delfin i vattnet, en kropp som alltid vistats där och det var, som jag läste någonstans, som om hon fick vattnet att flytta sig bakåt. Nästan biblisk.

Sarah Sjöström har alltid varit ett unikum. Europamästarinna redan som 14-åring, en medaljskörd från EM och VM så tung, att om hon burit den skulle hon sjunkit som en sten.

Ja, hon skulle kunna knäckts också av förväntningarnas tyngd, men istället har hon gång på gång lyckats gömma undan kraven, prestationsångesten, allt som skulle kunna tynga och försvåra prestationen. Hon har förmågan att orientera sig med all den integritet hon alltid visat, runt alla hinder och dumma tankar för att koncentrera sig på det hon vet måste göras. Det hon kan bäst av alla.

Sarah en furstinna

När allt var över, guldet hennes tömde hon genom tårkanalerna ut allt uppdämt och kravfyllt i sin handduk, tårarna skvalade och lyckan strålade genom hela hennes kropp. Det var så vackert att se, så sagolikt perfekt i alla sina detaljer.

Det är alltid roligt med sensationer, oväntade bragder, men själv älskar jag mest favoriterna som håller, mästarna som bemästrar de allra svåraste lägen, när allting sätt på sin spets. När så mycket kan gå fel och spoliera allt.

Att träna i åratal, på okristliga tider, i obegripliga mängder även när det gör ont och inte är det minsta roligt - och så så göra allting perfekt under mindre än en minut.

Sarah är ett biblisk namn (Abrahams hustru), namnet betyder furstinna och prinsessa. Och Sarah, som ni vet, födde barn när hon var 90 så vi har ju länge anat att hon skulle kunna göra också det omöjliga.

Och det är ju lite roligt i sammanhanget att OS i Rio startar med ett medaljregn, åstadkommit av två kvinnor, Sarah (19 juli) och Emma (23 juli) med namn som alltid förknippats med fruntimmersveckan.

Taktiskt rävspel

Sarah klarade av sin bragd på 55 sekunder och 48 hundradelar, hon vann med nästan en sekund - en fullkomlig utklassning i simsprint. Emma Johansson fick pina sig i över fyra timmar för ett silver med guldsmak i ett linjelopp på cykel som var något av det mest spännande jag sett.

Cykeltävlingar kan vara lika upphetsande som en söndagsutflykt i Cykelfrämjandets regi, här i Rio-regionens djävulska backar och hisnande branter blev det ett drama av sällan skådat slag.

Emma Johansson har länge tillhört den yppersta världseliten i cykel, Silver-Emma har stått tillfälligt stämplat i henne panna sedan den rafflande spurten i Peking för åtta år sedan. 

Nu sitter det som en livsvarig tatuering och den kan hon verkligen bära med stolthet. I ett lopp med utbrytningar och taktiskt rävspel höll hon sig kall när hon skulle och när vi, som inte begriper bättre, trodde att loppet var kört, att utbrytarna var alldeles för långt före, hade hon mitt i tröttheten förståndet att inte gå med i en lång uppförsbacke som skulle kunnat knäckt en häst, gick över i sitt eget tempo och kunde komma igen, kravla sig upp till full speed igen efter att ha hängt som en desperat bergsklättrare som hängde ytterst i sin tåt, i gränslandet mellan liv och död.

Det var en otrolig prestation. Så raffinerat vackert i allt det synbart plågsamma.

I utförsbackarnas hiskliga fart hanterade hon sin cykel och sin kropp med samma följsamhet och harmoni som en roadracingförare, parerade riskerna men behöll farten och i sitt sista olympiska lopp gav  hon sig själv chansen att på de sista meterna slåss om guldet.

Susanne - en sådan rekrytering!

Emma är ett namn med tyskt ursprung. Det betyder stor, väldig, universell men också Den värdiga, Den vackra. Du bär det namnet med alla dess betydelser, Emma, det du gjort under två makalöst dramatiska cykellopp kommer för alltid att vara en oförglömlig del av den svenska olympiahistorien.

Jag måste hylla en kvinna till och då tänker jag inte på en en annan drottning, Silvia, som råkar ha namnsdag den här måndagen den 8 augusti.

Cykellopp innehåller så mycket av taktik, rävspel, till synes märkliga manövrar och djävulsk psykologi, att man som åskådare behöver en klok guide. 

Susanne Ljungskog är en av de svenska idrottare jag beundrat allra mest sedan jag av en slump slagit på min teve och fått se henne spurta i mål som världsmästare 2002. Hon gjorde om bravaden 2003. Hon var, precis som Emma och Sarah, en outtröttlig mästarinna också i konsten att tänka på detaljer, inte lämna något åt slumpen, och med förmågan att plåga sig timma ut och timma in i jakten på det fulländade loppet. 

Nu, från Rio, är hon den kanske bästa expertkommentator jag någon hört. Så klok, lugn, saklig, informativ, känslosam. Hon hade rätt i allt hon förutspådde, hon såg det vi aldrig skulle upptäckt, hon kompletterade allt det där vi inte visste att vi behövde veta och hon gjorde en dramatisk idrottsupplevelse fulländad med sin kunskap. Dessutom tänkvärt och välformulerat. Är säker på att hon kan göra succé som expert också långt utanför de snirkliga cykelvägarna.

Susanne är för övrigt den franska formen av det hebreiska Susanna och det betyder lilja.

En blomma till en blomma en oförglömlig olympiska dag när kvinnorna gav Sverige en olympisk drömstart.