En bra match mot ett Spanien som inte var så fantastiskt som experterna påstod, en bra halvlek mot Frankrike, en målvaktsinsats av hög internationell klass i en enda match; det räcker inte.

Fightas kan alla. Fysik kan alla öva upp, försvarsorganisation går att lära sig och det räcker en bit.

Och dessa experter...

Det var i det individuella ansvaret som det svenska damlandslaget svek.

Och jag hör knappt en enda s k expert ta modet till sig och påstå det.

Varför kan Danmark utbilda spelare som vinner både OS och VM? Varför kan Norge? Här går det knappast att skylla på vare sig astmamedicin eller läppsalva.

Mantrat har hela tiden varit; målvakterna måste stänga till, försvaret hålla ihop, kollektivet fungera.

Det jag såg var ett svenskt lag där spelarna lade så stor vikt vid kollektivet och kände sig som en del i något större men inte tog det individuella ansvaret.

Om nu Sverige har dessa fantastiska spelare - sett i ett internationellt perspektiv - som de handbollsinitierade påstår; vad var det då som gjorde att vi inte såg skymten av dem mera än i undantagsfall?

Måste vara djärvare

När fransyskorna, i den helt avgörande matchen om en semifinalplats, inledde med att flytta ut sin försvarsmur ett par meter öppnades en linje fri för snabba, påhittiga, djärva spelare att dyka in i och göra sig spelbara men det såg jag inte en enda gång.

I svensk lagidrott har alltid kollektivet och försvarsorganisationen spelat en stor roll och det är också det lättaste att rita upp, förklara och få att fungera. 

Men man vinner inga medaljer utan kreativitet, individuell skicklighet, mod och initiativförmåga.

Den var som bortblåst med undantag från ett par bra matcher i början av Nathalie Hagman och Loui Sand. Och Gulldén förstås. Jamina Roberts då och då.

Anfallsspelet som helhet saknade finess och briljans och variation.

Bella Gulldén är en underbar handbollspelare - hon gjorde förstås alldeles för få mål också hon - men det är ju runt henne som det måste virvla och blåsa och löpas och luras för att hon skall kunna vara den effektiva playmaker hon är.

Var är farten och spänsten?

Svensk damhandboll måste helt enkelt lämna kollektivtänkandet ett tag, plocka in råmaterialet i smedjan och slipa fram de diamanter som krävs för att ta steget upp bland de främsta.

Nästan alla lag jag sett har haft spelare som med fart och spänst gjort mål från distans. Inte Sverige.

Den största behållningen i mästerskapet var Anna Lagerquist - alltför länge ratad i blågult - som höll sitt energiska, tuffa försvarsspel på hög nivå genom hela turneringen. Ett damernas svar på klippan Ola Lindgren under de gyllene åren med Bengan Boys.

Och på tal om det; handbollen kan verkligen glädjas åt en jämställd sport. Jag tänker inte på uppmärksamhet och bedömning utan på det faktum att det ur publik synpunkt är precis lika roligt att se tjej-handboll (ibland faktiskt mera underhållande) än herrhandboll, ett faktum som fotbollen måste avundas. 

Ger lallandet ett ansikte...

Tv3:s uppställning har varit imponerande - i varje fall numerärt. Jag vet inte hur många s k expertkommentatorer det fanns men minst fyra i varje match. Det var Frändesjö och Ahlm och Claes Hellgren och Magnus Grahn. Claes Hellgren är ju ett fenomen i sig, jag gillar att lyssna till honom, men han talar ju företrädesvis för nördarna och med en insidevokabulär som du måste vara ympad med handbollens begreppsparlör för att hänga med i. 

Men hur är det med kritiken? Det blir ju bara mesigt när den skall framföras av spelare, f d spelare, f d tränare eller sådana som hoppas bli förbundskaptener. 

Det är som när poliser utreder sig själva. Det är lite smågnabb i familjen men ingen ärlig, tuff objektiv kritik. Det där skötte vi som journalister och kommentatorer en gång i tiden men nu finns nästan ingen som kan ge ett landslag objektiv och skarp kritik när det behövs.

Som t ex när det stod klart att Sverige inte alls hade så bra handbollspelare som påstods. När det bara var tomma ord när kommentatorerna påstod att ”de (vi) kan så mycket bättre.”

Nej, det kunde de inte.

För många s k expertkommentatorer ger lallandet ett ansikte och en röst.