Ett möte med tyska Wolfsburg i Europa-Leagues utslagningsfas i februari kommer kanske att ge en vägledning om ifall det var ordföranden Anders Pålsson eller tränaren Uwe Rösler som var mest verklighetsnära i den dialog som avgjorde att tysken fick sparken dagen efter den tunga segern mot FC Köpenhamn i Parken.

Klyftan mellan ordförande Pålssons drömvärld och den tuffe tyskens mera realistiska syn fördjupades tydligen definitivt vid ett samtal om framtiden dem emellan i somras. Två timmar i Tel Aviv gjorde klart att de inte riktigt var på samma planet.

När en tränare och en klubb börjar gnata fram en längre varaktig söndring är det högst sällan styrelsen som rannsakar sig och sin målbild och de resurser som ställs till förfogande, nästan aldrig är det sportchefen som ställs till svars. Det blir tränaren som får gå. Han är längst ner i kedjan med ordföranden, vd:n och sportchefen över sig.

Rösler gav svaret

När MFF kallade till presskonferens för att offentliggöra skilsmässan med Rösler efter bara ett och ett halvt års samarbete med en andraplats i Allsvenskan och avancemang till finalspelet i Europa League, var det ur tränarens mun den enda viktiga lilla informationen sipprade ut. Annars var det som vanligt. Musslornas serenad. Klubben har varit fantastisk, tränaren har varit fantastisk.

Rösler gav det svar som jag tror säger mera om MFF:s oförmåga att hålla sams med tränarna (tre guldtränare har fått gå, tre tränarbyten de senaste fyra åren) än vad jag tidigare tänkt. Rösler sa ordagrant och hänvisade till det där beramade mötet i Tel Aviv: ”Jag ansåg att jag inte kunde lyfta klubben dit som ordföranden vill”. Och så tillade Rösler: ” Han (Pålsson alltså) ville att vi skulle vara på Ajax nivå.”

Plötsligt stod de lika långt ifrån varandra som de stridande parterna brukar göra i den stad där de så många gånger försökt förhandla fram en lösning.

Den ännu rätt färske ordförande upprepade alltså vad en tidigare ordförande i klubben, den dynamiske Hans Cavalli-Björkman, en gång sa: ”Vi skall bli som Ajax”. Han sa visserligen också att han skulle köpa Maradona om det behövdes, så han gick ett steg längre. 

MFF har naturligtvis inte blivit som Ajax, Maradona hade man inte kunnat köpa ens med nuvarande ekonomiska muskler. Den gången hade man 10 miljoner i kassan.

På samma sida

Nu upprepar alltså ordföranden en vision som inte är apterbar ens på Sveriges i särklass rikaste klubb.

Ajax nådde semifinalen i vårens Champions League-spel, snuddade vid finalspel. Den nederländska klubben säljer spelare för flera hundra miljoner till de rikaste klubbarna i Europa men lyckas, bl a tack vare sin framgångsrika akademi, ändå hålla sig väl framme ute i Europa.

Det finns ingen poäng med att sätta upp så höga mål för en tränare i Allsvenskan, att han måste lova att nå upp till Ajax nivå för att få vara kvar.

Jag skrev i en tidigare krönika att Rösler förlorade maktkampen med sportchefen Daniel Andersson men efter att ha hört Röslers referat av mötet i Tel Aviv, är jag mera benägen att tro, att också den jordnära och aldrig vilt utsvävande Daniel A. inte heller kan ställa upp på ordförandens krav. 

Så här är ju Rösler och Andersson egentligen på samma sida. Det är ju inte tränaren utan sportchefen som ansvarar för att spelartruppen håller den nivån, att man möjligen i fjärran skulle kunna få en skymt av det undflyende Ajax.

Måste ha realistiska mål

Det är nog inte särskilt nyttigt för spelarnas egen självbild att bygga in kravbilder och göra jämförelser som kan ge spelarna den falska tron att de faktiskt är bättre än vad de är.

Inför nästa stora uppgift - mötet med tyska Wolfsburg den 20 (borta) och 27 februari - står MFF nu alltså utan en tränare, utan de senaste årens ikon Marcus Rosenberg i truppen, med några spelare som sägs försvinna ut genom vinterns transferfönster och med antydningar, att sportchefen själv, Daniel Andersson, kan tänkas att själv ta över tränarejobbet. Det är kanske det han innerst inne vill, jag vet inte.

Wolfsburg vann Bundesliga för tio år sedan, 2016 nådde klubben kvartsfinal i Champions League, nyligen besegrade man serieledande Borussia Mönchengladbach. Det kan bli en smärtsam påminnelse om var Malmö FF egentligen hör hemma i den Europeiska fotbollens näringskedja. Detta sagt i förvissningen om att tysk fotboll på klubbnivå just nu inte håller samma klass som när Bayern München var som bäst och Jürgen Klopp gjorde ett storlag av Dortmund. 

MFF måste hitta sin realistiska nivå och framförallt bestämma sig för om man vill ha en mjuk tränare som fogar sig efter ledningens beslut eller en stark som ser vad som är möjligt och ställer de rimliga kraven på spelarna.

Det senaste decenniets tränarekarusell har gett MFF-ledningen en rejäl bakläxa. Och tydlig fingervisning om att man måste ta studenten innan  man får plats på universitetet.