Det hade varit fint om tjejhockeyn varit lika attraktiv och publikdragande och konkurrenskraftig både gentemot publik, sponsorer och TV-tittare. Och därmed lika stark också ekonomiskt. 

Det hade väl varit roligt för skridskoåkare, varpakastare, enduroförare, badmintonspelare och cricketspelare om de haft möjligheter att leva på sin idrott - om det nu är det de vill. Löneskillnaderna finns där ju överallt, oavsett kön. 

Att en manlig hockeyspelare tjänar drygt tjugo gånger mera än sin kvinnliga motsvarighet är inte mera upprörande än att lönerna pendlar mellan 50 000 och 300 000 i fotbollsallsvenskan. Inom ett och samma kön.

Publikintresse och  sponsorer styr

Idrottens löneskillnader har inte ett dugg med kön att göra. Allt handlar om publikintresse, sponsorer, mediaexponering, TV-sändningar. Vilka i sin tur styrs av underhållningsvärde. Det görs ibland aktioner för att pressa upp publiksiffror i t ex damlandskamper i fotboll. Linköping delade ut biljetter för att slå publikrekord i damhockey. När vardagen kommer är publikintresset för elitmatcherna lika låga, i Linköpings fall hämtades 3600 biljetter ut - nästa match kom 60 av dem tillbaka. 

”Allting går att sälja med mördande reklam; kom och köp konserverad gröt”, sjöng Ulf Peder Olrog en gång.

Ett yrke - för några få

Det är fackförbundet Unionen och spelarfacket Sico som presenterar undersökningen om spelarlöner och basunerar ut de stora skillnaderna mellan  damer och herrar. Vad vill man med det? Vem skall gå in och reglera detta? RF? Staten? 

”Idrott på elitnivå är att betrakta som ett yrke”, säger Unionens förbundsordförande Martin Linder.

Ja, för några få. Men för de allra flesta som elitsatsar är det en sidoverksamhet som kostar. Därför att de själva - styrda av naturen och de talanger de begåvats med - valt sporter som inte ger någon avkastning. 

Man kan i bästa fall få ekonomiskt stöd att under några år testa hur långt talangen räcker i nationell toppkonkurrens och internationellt. 

Några få i främst olympiska sporter kan få stöd av sin klubb, sitt förbund eller, i lyckliga fall, av några sponsorer och Sveriges Olympiska Kommitté.

Jämställdhetskampen skall drivas på andra områden. Möjligheterna att leka, träna, tävla, utvecklas, kvalitet på instruktörer och allmänt ledarskap, tävlingstillfällen för i barn- och ungdomsidrotten. Samma grundförutsättningar och utbildning. 

Men idrotten, lika lite som någon annan utbildningsinstitution, kan garantera framtida utsikter vad gäller jobb och lön. Där är det upp till var och en slå sig fram. När examen är klar.

Kvinnor tjänar mest

Att den kvinnliga fotbollen och ishockeyn inte kan mäta sig på lönesidan med herrarna beror på en fundamentalt enkel sak; underhållningen är inte tillräckligt bra eller i varje fall mycket sämre. Det är den bistra sanningen. Man går inte på Arlövsrevyn om man samma kväll har möjlighet att se Grotesco.

I elitidrotten vinner några få - de flesta förlorar.

Ishockeytjejerna har nyligen fått ett avtal angående förlorad arbetsförtjänst, försäkringar och resor i samband med landskamper. Det är bra. På landslagsnivå skall största möjliga rättvisa skipas. 

Det finns ingen generell diskriminering av damidrott i Sverige. Det är i de stora lagidrotterna det skevar. Charlotte Kalla och Stina Nilsson tjänar betydligt mera på sin sport än Calle Halvarsson och de andra herrarna. 

Anja Pärson betvingade stupen till avsevärt högre priser än herrarna. Sarah Sjöström drar in betydligt mera pengar ensam än hela herrlandslaget i simning. Carolina Klüft och Kajsa Bergqvist hade fördelaktigare sponsoravtal än sina manliga kolleger i friidrottslandslaget under den gyllene epoken under 2000-talets första år. 

Befriande klarsyn

Det var så befriande och skönt att läsa att hockeymålvakten (SDE) Sofia Reideborns klarsynta analys av situationen. Till skillnad från Unionens ordförande - som kallade elitdamhockeyn ett yrke - har hon en helt annan syn på  sportens status:

”Hockey är en hobby för oss och ingen annan skall betala för en hobby.

Hon tycker att löneskillnaderna mellan hockeyns herrar och damer är helt rimlig. ”Vi har ingen publik och har svårt att locka sponsorer”, säger hon.

Hennes nyktra syn på elitidrotten borde för övrigt läsas även av alla ledare i herrlag som lever över sina tillgångar och på pengar som egentligen inte finns.

”Vi kan inte kräva löner som herrarna har - och vi kan inte tvinga folk att gå och kolla. Det är bara att inse; vi har en produkt som ingen vill se - och vi spelar i B-VM.”

Elitidrotten är inget jämställdhetsprojekt, avlönad idrott är ingen rättighet, likalönsprincipen existerar inte, marknaden är fri.