Jag minns att den gamle skidvärldsmästaren Thomas Magnuson (VM-guld på tremilen i Falun 1974, stafetthjälte på VM 1978 i Lahtis) en gång sa till mig: ”Tre fina vintrar i följd när jag var i tonåren - det räddade min  skidkarriär.”

Jag jobbade på Östgöta-Correspondenten i Linköping då, hade god kontakt med Thomas sedan ungdomsåren (Europamästare för juniorer), han kom från Motala och det var då för tiden ovanligt att våra stora skidkungar hämtades söder om Stockholm. Thomas var ett undantag i flera avseenden, han konsumerade träningsdoser som fick många att både häpna och tvivla men han blev bäst i världen och en östgöte som världsmästare på skidor var förstås en sensation. Bjarne Andersson från Ödeshög hade dock gått före honom (dock aldrig världsmästare) men båda insåg att de måste flytta norrut för att försäkra sig om snö och långa vintrar. Då räckte det med Mora och Delsbo. Det är femtio år sedan.

Skidsporten - en krisbransch

Snögränsen flyttar norrut. Vintrarna allt grönare. Per automatik betyder det att allt fler barn och ungdomar aldrig växer upp med snö omkring sig och följaktligen aldrig kommer på tanken att åka skidor. När detta pågår år i följd uppstår så stora luckor i underlaget att de förlorade generationerna avlöser varandra.

Eftersom jag inte är det minsta optimistisk när det gäller klimat och levnadsförhållanden på den här jorden framöver, vågar jag påstå att svensk skidsport är nästa stora krisbransch. En fantastiskt sport som rent av kan töa bort och dö.

Problemet är inte svenskt. Intresset för att arrangera vinterolympiska spel har minskat dramatiskt. Det var bara galningarna i Stockholm  som höll ut långt bortom skamgränsen men ute i världen är intresset svalt.

Internationella Olympiska Kommittén har en nöt att knäcka här.

Med miljöfrågan högt upp på dagordningen är det snart bara totalitära regimer - som kan köpa sina forskningsrapporter och strunta i folkviljan - som kan garantera vinter-OS.

När sätter sig Greta Thunberg framför snökanonerna och protesterar?

Norge utan konkurrens

Skidsportens kris är ingalunda bara klimatologisk. Jag ser inte längre några herrtävlingar på TV eftersom världscupen har förvandlats till en norsk parad som nog kunde ha sin tjusning om den inte upprepades varje helg. 

Så som världsordningen nu ser ut - ingen konkurrens från Sverige och Finland, dopingavstängda ryssar och klen eller ingen tillväxt ute i övriga världen hotas den internationella skidsporten av ännu flera skäl:

Minskad attraktionskraft, svalnande publikintresse, tveksamhet från TV-bolagen och svikande sponsorer. Framtiden ser mörk ut. Norrmännen har inte bara erövrat skidvärlden (för gott?), de håller på att döda den.

Therese Johaug har förvisso inget evigt liv men hennes överlägsenhet just nu är förödande. Det är beundransvärt att hon själv orkar sporra sig till så fantastiska prestationer när konkurrensen är obefintlig.

Vad blir det kvar av skidsporten? Sprinten kanske. Tur för Sverige som har har en uppsjö av duktiga tjejer.

Frida Karlsson hade - om hon inte fått näringsbrist - nog en och annan gång kunnat hota Johaug den här vintern,. Nu får det vänta till nästa säsong. Ebba Andersson är en trägen gnetare som då och då spränger det norska blocket bakom Johaug. Charlotte Kalla får snart summera sin karriär och gå vidare med annat.

Den besynnerlige Halvarsson

Svenskt herrskidåkning existerar knappt. Var ligger felet? Klubbarna? Rekryteringen? Skidgymnasierna? Ledarna? Förbundet verkar vara rena soppan med ledarskiften och vallachefer som kommer och går. Och inga talanger i sikte. 

Det är ju mirakulöst att en man som Calle Halvarsson tillåts ha den slappa attityden som landslagsåkare, att han tävling efter tävling tvingas stå framför en mikrofon och förklara att han inte förstår sig på sitt eget huvud. Hur länge har det pågått?

Sådana här frågor sysselsätter sig inte TV-sportens hejaklacksstab med. Det blir ett okritiskt lallande (det är samma sak i skidskytte) från till sporten alltför tätt knutna s k expertkommentatorer.

Och trots att jag alltid älskat längdåkning - som motionsform och som journalistisk arbetsmiljö - så måste jag säga; det är fullkomligt vansinniga proportioner TV-tid som ägnas åt en sport som snart bara rödblommiga norrmän kan utöva.