Naturligtvis finns det gränser. Ingen språngbräda i höjdhopp, inget raketbränsle i staven, inga fenor på simmarna.

Nu talas det om den nya sko som Nike tagit fram med en kolfiberplatta inuti och tjocka skumsulor. Nya rekord har slagits. Världsrekordtider för både damer och herrar på maraton och det svenska rekordet överträffat två gånger inom kort tid av först David Nilsson (2.10.08 i höstas) och därefter av 41-årige Mustafa Muhammed (2.10.04) i år. Rekordet hade då stått orört sedan VM i Helsingfors 1983, då Kjell-Erik Ståhl kom fyra med tiden 2.10.38.

Bättre skor - det är väl bra

Ståhl protesterar nu högljutt och hävdar att han alltjämt är Sveriges bäste maratonlöpare genom tiderna och menar att de nya svenska rekordloppen åstadkommits med hjälp av det han kallar ”skodoping”.

Han beklagar att materialet fått allt större betydelse och att det förminskar löparnas egen prestation.

Han glömmer uppenbarligen att tekniken och idrotten alltid utvecklats i takt med tiden.

Och glömmer tydligen också att oavsett skor så är det det starka hjärtat, de pumpande lungorna och den förbättrade syreupptagningsförmågan som avgör vilka som orkar längst och springer fortast.

Jag tror att de nya skorna har betydelse. Inlägg och skyddande sulor minskar slitaget på benens muskler, håller tillbaka trötthet och kramp.

Men är inte det bra?

Och precis som den förre rekordhavaren David Nilsson säger: ”Om folk gillar att springa med en sko som är skönare och som det går fortare att springa i, varför skulle det vara en dålig sak?”

När stav blev akrobatik

Jag såg med egna ögon på SM i friidrott i Skövde 1967 hur den blivande tandläkaren John-Erik Blomqvist från MAI klängde sig över 501 med den nya glasfiberstaven och blev förste man i Sverige över fem meter. Kapapultkraften i staven gav högre höjder. Men den utvecklade också stavhopparen till en multibegåvad idrottsman. Nu krävdes snabbare anlopp, bättre teknik, starkare armar, en utvecklad gymnastisk, ja rent av akrobatisk förmåga. Publiken fick se närmast cirkusartade bravader och - det torde vara omöjligt vad det än gäller - att stoppa människans strävande att nå högre, längre och bli snabbare.

Bilarna, flyget, rymden - överallt expanderar och förfinas den mänskliga utvecklingen i takt med tekniken.

Den stora skidrevolutionen

1974 genomfördes VM på skidor i Falun. Thomas Magnuson vann den inledande tremilen på det österrikiska märket Kneissl. Han valde bort sina träskidor strax före start och fick en fullträff. Dagen efter kallades det till presskonferens på Stadshotellet i Falun. Vid entrén mötte jag, klädd i veritabel vargpäls, den österrikiske skiddirektören Franz Kneissl. Det var han som nu skulle sola sig i glansen, förklara och fira den nya revolutionen inom skidsporten. Samtidigt lämnade Edsbyns skidindustriers chef Bengt Ivarsson (i brun renskinnspäls) lokalerna. 

Medveten om att slaget nu var förlorat. Inget skulle nu kunna stopp plastens intåg och totala förvandling av skidsporten. Snabbare skidor, bättre belag, snabbare åkning. Roligare skidåkning dessutom - även för en medelmotionär.

Carl Lewis fick ett par specialskor tillverkade åt sig för tre miljoner kronor. Naturligtvis fanns där (finns) också betydande kommersiella intressen i den tekniska utvecklingen. Det gäller bilar, flygplan, cyklar, skidor, skor, vallor - allt.

Minskar tröttheten

Idag leder Nike utvecklingen av de nya skorna vilket ger fördel åt löparna i deras eget stall. Men konkurrenterna följer efter. Precis som det blev i skidsporten. Internationella Friidrottsförbundet har ögonen på utvecklingen och någon form av regelverk kommer att etableras.

I dag säger teknikerna att de nya skorna absorberar energi, ekonomiserar löpningen och minskar tröttheten i benen.

Skillnaderna finns ju redan. Alla har inte samma skor, skidmärkena är många. Konkurrensen löper parallellt mellan idrottsmännens egen personliga och fysiska utveckling och teknikens strävan efter nya framsteg.

Så har det alltid varit - så kommer det alltid att förbli.

Citius - altius - fortius.  Snabbare, högre, starkare.