Det är ett länge känt och sorgligt faktum, att i tider som dessa, i kristider med knappare ekonomi, med varsel, uppsägningar, nedläggningar, konkurser och arbetslöshet, när samhället skakar runt omkring oss, blir spelmarknaden en tillflyktsort för de allra svagaste, de som desperat söker sig till marknader där turen är ett undantagsfenomen men riskerna stora. 

Alla, staten och idrottsrörelsen allra mest, måste göra allt för att rensa upp  och sätta stopp för den skamlösa spridningen av spel och spelobjekt. Det tycks födas nya spelbolag dagligen. Så generösa behöver vi inte vara i vår immigrationspolitik att vi låter vilka skrupelfria spelbolag som helst ”vandra in” över gränsen och berikar sig på andras olycka.

Politikerna har, som alltid (det märks ju inte minst i sjukvårdens resurser) varit senfärdiga, valhänta och aningslösa i frågan.

Den förföriske Persbrandt

Nu, i brist på spelobjekt när t ex alla ligor i alla sporter ligger nere och under idrottsrörelsens totala förlamning under koronan, letar sig bolag som erbjuder spel långt ner i lingonriset bland ”ängagängen” bland lag från divisionerna fyra, fem och sex, hit för att placera ut sin lockelser.

Det är omoraliskt och smaklöst och borde aldrig få ske.

När spelmarknaden släpps fri - vi har ju sett i avregleringar inom en massa andra branscher - så uppstår kaos, girighet och bristande kontroll. De ansvariga har svikit konsumenterna.

Ja, jag tar i lite här, jag kan inte låta bli, för jag hatar det här spelhelvetet som fått breda ut sig som en präriebrand, ja, som en pandemi som inga forskare i världen kan hitta var sig vaccin eller botemedel emot.

Och här är det inte de äldre som främst skall skyddas och avskärmas från allmänheten. Här är det unga människor med underliggande problem som utgör den stora riskgruppen. Och inlåsta i karantäner, i arbetsbefrielse eller med hemarbete, och med datorer och telefoner som sina enda vägar ut, lockas de in i spelfällan.

Jag mår illa när ser en närmast vällustigt dreglande Mikael Persbrandt förtroligt luta sig fram mot tittarna med en förförisk röst som borde förbehållas de ädlare kammarspelen, viska: ”Bet365 - världens största bettingsajt.”

Han, som en konstens man, borde hålla sig för god för att erbjuda sitt kändisskap till en så snuskig bransch.

”Men lyssna inte bara på oss, tänk efter själv”, säger han. Som om man med en så billig brasklapp kan skriva sig fri från skuld.

Det håller inte, Sarah!

Och hur bra jag än tycker om simmarfenomenet Sarah Sjöström - jag tycker verkligen hon har rätt att få tjäna stora pengar på en sport som i alla tider stått utanför de stora ekonomiska möjligheterna - så köper jag vare sig hennes eller agentens, Daniel Wessfeldt, försvar för att ställa sig i spetsen som en galjonsfigur för ett spelbolag. Hon är tillräckligt attraktiv för att vaska guld ur simbassänger och kassavalv utan att plocka åt sig av smutsiga spelpengar. Jag gillade inte heller när hon sa, att hon mycket väl kunde tänka sig att skippa OS för att i stället ställa upp i kommersiella tävlingar som saknar sportsligt värde. Det är mästerskapen och medaljerna som gör henne stor - inte pengarna.

Nu läser jag att Patrik Hofbauer och Erik Strand, vd respektive styrelseordförande i Svenska Spel, kritiserar Spelinspektionen för att den, i sina nya föreskrifter mot matchfixning, spelare som genom hot, påtryckningar och mutor påverkas att inte göra sitt bästa, inte också helt förbjuder spel på amatöridrott. Just där är det lättast att hitta dem som vill tjäna en slant på att missa en straff. Kontrollen är dålig, spelarna har inget rykte att förlora - men, som omväxling, en slant att tjäna.

De slår sig för bröstet

Man kan inte vara byråkratiskt omständig och moraliskt släpphänt i de här frågorna. Då kan hela idrotten - även dess friskaste delar - förgiftas.

Spelbolag med svensk licens erbjuder spel på låga divisioner. Till och med träningsmatcher. För mjuka krav, för dålig kontroll.

Socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi (s), som har spelmarknaden på sitt bord, brukar med emfas bedyra sin upprördhet och lova hårdare tag.

Han och regeringen har mycket kvar att göra. Idrottsrörelsen också.

De ansvariga för Svenska Spel (och Fotbollförbundet) borde också, innan de spricker av präktighet och bara skyller på andra, fundera på hur sund deras egen relation är. Svenska Spel erbjuder också spel på träningsmatcher där kontrollen är sämre, resultaten betyder mindre och spelarna rena amatörer.

Om jag fick bestämma: förbjud allt spel på idrott. Och skärp bevakningen mot de illegala, namnlösa, kriminella ligor som också nästlat sig in som ett virus i spel och idrott.