Dåtidens centerideal hette Gunnar Nordahl, fysiskt stark, snabb, alltid i anfallens spets, med ett oerhört kraftfullt skott. Han var prototypen när nya centrar skulle skapas. Många unga fotbollstalanger begåvades med epitetet ”Han kan bli den nye Nordahl.” Ingen kunde fullt ut leva upp till idealet.

Agne Simonsson var av ett annat slag. Mera finlemmad, en dirigent med utvecklat spelsinne och fin teknik, en stor lagspelare. Och kanske den allra förste target-spelaren i svensk toppfotboll.

En spelande center

Agne var den man spelade upp bollen på, han drog sig tillbaka för att vara delaktig i speluppbyggnaden innan han listigt förflyttade sig in i straffområdet och letade upp de fria ytorna och gjorde mål. Han var en skicklig huvudspelare dessutom. Han gjorde 27 mål på 51 landskamper 

Han är den ende svensk - tillsammans med Nisse Liedholm och Hanna Ljungberg - som gjort mål i en VM-final. Mot Brasilien på Råsunda 1958 när brassarna vann med 5-2 och Pelé föddes. Agne var då ännu bara en division 2-spelare (dåtidens andradivision under Allsvenskan) i Örgryte som året innan förlorat kvalet till Allsvenskan mot Motala AIF. Jag såg matchen. 

Man talade om en spelande center, så kunde man också göra - kanske för att många insåg att Gunnar Nordahl inte skulle gå att kopiera. Agnes fina samarbete med klubbkamraten Rune Börjesson blev berömt, tillsammans skördade de framgångar i både Örgryte (gick upp i Allsvenskan 1959) och landslaget. Som tränare efter karriären gjorde Agne också sin klubb ÖIS till svenska mästare 1985.

Minnesåret 1959

Det säger mycket om Agne Simonsson att han 1959 tilldelades inte bara Guldbollen som Sveriges främste fotbollsspelare utan också Svenska Dagbladets guldmedalj. Men mera säger det kanske om på vilken låg nivå, internationellt, som svensk idrott låg vid den tiden. Agne fick nämligen Guldbollen för en praktfull insats med två mål mot England på Wembley - i en träningslandskamp. Året efter VM alltså. 

Att vinna mot England på Wembley ansågs nämligen då för tiden som något av det allra största som kunde åstadkommas av svenskar på internationell mark. Agne var briljant i den där matchen men den gällde ingenting utom äran. Men äran stod också högre i kurs på den tiden.

Proffsspelet i Spanien blev ingen succé. Simonsson skulle bli mannen som ersatte fenomenet Alfredo di Stefano i Real Madrid 1960. Real Madrid var då världens bästa klubblag, hade vunnit Europacupen 1956, 1957, 1958, 1959 och 1960 när Agne kom dit till höstsäsongen. 

Det skulle dröja till 1965 innan Real vann igen men då var Agne redan tillbaka i Örgryte. Han gjorde 106 mål på 158 allsvenska matcher - som en spelande, dirigerande center som aldrig sågs som den typiske målskytten. Någon räknade ut att han hade spelat fram till dubbelt så många mål som han gjorde själv.

Det blev bara tre matcher i Real Madrids åtråvärda, vita tröja (ett mål) 1960-1961 och han lånades sedan ut till Real Sociedad säsongen 1961-1962 där han spelade 22 matcher (åtta mål) innan han återvände till svensk fotboll.

En av de smartaste

Många uppfattade Agne som lite svåråtkomlig och egensinnig, jag tyckte alltid att han var en mjuk och vänlig människa att samtala med, lågmäld och klok analytiker, generös och glad.

Flera spelare har intygat vad Agne Simonsson betydde för dem som tränare, hur mycket han lärde dem. Med sina analyser, sina lite annorlunda idéer om hur anfallsfotboll kan spelas. Inte minst spelarna i det Örgrytelag som sensationellt vann SM-guldet 1985 efter seger över argaste rivalen IFK Göteborg. 

Jag hörde från flera av de omdömen om tränaren Agne Simonsson som påminde om de superlativer som Malmö FF:s landslagsspelare Thern, Dahlin, Schwarz med flera framför om Roy Hogdson när han formade dem till storspelare som nådde nästan lika långt som Agne en gång och tog brons vid VM i USA 1994.

Den sista tiden i livet var Agne drabbad av sjukdomar och tillbringade flera år i rullstol. Den 19 oktober skulle han ha fyllt 85 år.

Vi minns honom som en av Sveriges klokaste och smartaste fotbollsspelare, en arkitekt för en ny sorts fotboll, en elegant både som lagspelare och matchvinnare med en alldeles egen stil.