Och precis så var han. Totalt komplett som idrottsledare. Med förståelse för och kärlek till den breda, djupa, idrottsrörelsen men adapterad till den nya tiden med hårda förhandlingsfingrar och ett begrepp om penningens betydelse. 

En demokratisk kapitalist. Han lyfte under sina 30 år i ledningen svensk fotboll - både publikt och kommersiellt.

Som Erlander och Wallenberg i en person

Han var den framgångsrika, svenska blandekonomins företrädare, Tage Erlander och Marcus Wallenberg i en enda person.

Vid samtalet där på Kastrup pratade vi om allt. Om att han inte hade något minne av sina far, han dog i en olycka innan Lars Åke fyllt två år. Det var ett stort hål i honom.

Han var egentligen idrottsledare från sitt fjortonde år, ett tag satt han i Östers styrelse med en annan småländsk ikon, Stig Svensson. Men han älskade Jönköpings Södra.

Han fanns i ledningen för svensk fotboll under trettio år, var generalsekreterare 1980-1991 då han - frammatchad av Lennart Johansson att efterträda honom, blev ordförande fram till 2012.

Tuff förhandlare

Under hans tid som ordförande nåddes framgångarna för landslaget vid EM i Sverige 1992 och, framförallt, under VM i USA 1994. Från ett bekymmersamt läge moderniserade han Svenska Fotbollförbundet och fick både ett ekonomiskt uppsving för landslag och Allsvenskan och en tiodubblad omsättning för förbundets kassa. 

Han var alltid mjuk och vänlig men tuff i förhandlingar. Det var han som skrev de första stora TV-kontrakten som berikade både förbundet och klubbarna.

Han och Lennart Johansson var det perfekta paret. De gillade varandra, de hade roligt, de var effektiva och den småländske f d småklubbsledaren med det stora folkrörelsehjärtat fick inblickar i hur den stora fotbollsvärlden fungerade.

Som en gentjänst ställde sig Lagrell i spetsen för kampanjen som 1998 skulle göra Lennart Johansson till hela världsfotbollens ledare som FIFA:s president. När jag stötte på honom i vallokalen i Paris strax före omröstningen gick jag fram och undrade: ”Hur tror du det går?”

Han svarade: ”Som jag har räknat och med de utfästelser vi fått kan jag inte tänka mig att vi förlorar.”

Det blev som bekant Sepp Blatter som vann det snuskiga spelet med köpta röster.

Jag har aldrig sett, vare sig Lennart Johansson eller Lagrell så besvikna, så ledsna. Lars Åke tog det som ett personligt nederlag, som om han svikit. Ännu förstod varken han eller vi hur hedern kunde sättas ur spel i penningens värld.

Han ringde alltid upp

Eftersom jag följde  världsfotbollen och det svenska landslaget under mer än fyra decennier hade jag oerhört mycket med Lagrell att göra. Han var en dröm för en journalist. Han flydde aldrig fast han visste att det skulle bli svåra frågor. Han var alltid tillgänglig, alltid ärlig. 

Man kunde ringa honom och han svarade alltid. Eller bad att få ringa upp. ”Du, jag skall precis gå på ett plan i Wien men jag ringer dig när jag kommer hem.”

Han ringde. Alltid. Tog sig tid. Alltid. Svarade ärligt och så gott han kunde. Han hade mycket att lära dagens ”musslor”.

Om talesättet ”tala med bönder på bönders språk och med de lärde på latin” passar in på någon så är det på Lagrell. Nej, latin kunde han inte, språk var väl inte hans bästa sida, men han passade in i både slott och koja, steg i graderna men tappade aldrig fotfästet. Han var helt enkelt en väldigt god och fin människa som jag är glad att ha fått lära känna och utmana som en hederlig och rolig motpart. Hans ansikte var en sol, hans skratt som ett skogens vårkvitter.

A-lag som A-lag

Han blev landshövding i Kronobergs län och bodde i landshövdingeresidenset i Växjö, då var han redan Årets Smålänning. Han var stolt förstås, hedrad och han jobbade verkligen för sitt län. När han erbjöds privatchaufför tackade han nej. ”Jag kan ju inte sitta som en pamp och jäsa i baksätet, jag vill köra själv.”

Jag fick höra talas om att han ibland brukade gå ut till Växjös lite slitna existenser som delade en pava på parkbänkarna och snacka om livet och fotboll och när jag frågade om det sa han: ”A-lag, som A-lag, det finns alltid något intressant hos alla människor. Ingen är mera värd än den andre.”

Lars Åke Lagrell föddes i Älmeboda 1940 och dog i Jönköping där han bodde den sista tiden i sitt liv.

Han var gift två gånger och hade tre söner.

Hans närmaste och vi alla som på olika sätt varit involverade i svensk fotboll kommer att sakna en stor ledare och en ännu större människa.