Willy 1, är första inslaget av tre från idrottens vardag. Willy Berggren har en erfarenhet som idrottsledare som få andra. Han har också många åsikter runt idrottens villlkor.  På en nivå där pengar oftast saknas. Nu kan han inte vara tyst längre:

Själv har jag förmodligen tränat 800 löpare från Sverige och många länder. Med energi har jag engagerat mig i varje person, brytt mig, öppnat mitt hem (och ofta min plånbok), det har skjutsas, bjudits på mat, engagerats i alla sorters bekymmer. Ibland hoppas och tror man att man faktiskt inte är ensam - alla projekt som våra ledande organisationer talar om ger en känsla av att fler bryr sig, att vi ska göra vårt bästa tillsammans.

De har inga egna pengar

Integration! Så viktigt i en tid av internationella konflikter och nöd. Det senaste året har några löpare med invandrarbakgrund blivit flera, flera kommer att bli många. Just dessa är oftast unga killar, fyllda av vilja - men  de har  nästan ingenting. Bara ordet ”medlemsavgift” skulle få hälften att försvinna.

Nu är det så att just dessa killar älskar att tävla. En startavgift kostar100200kronor för att tävla - i ett lopp. Samtidigt saknar de skor, kläder mm.

Vi sökte integrationsstöd! Vi gör det i Sveriges största distrikt - som för något år sedan fick 17 miljoner kronor och anställde en hoper projektledare - som skulle hjälpa oss ”därute”.

Ett projektmöte har genomförts…Bra samtal trodde jag. Sedan kom svaret…Mina synpunkter innehöll rasistiska inslag (?), verksamheten syftar till elitidrott (?).

Vi samtalade om kulturella skillnader, svårigheter att komma i tid, språkproblem, dessas önskan att liksom förebilderna i deras land (Etiopien) få tävla och känna sig duktiga.

Nej, det blir inga pengar

Idag fick jag veta att detta diskuterats i ”ledningsgruppen” varvid man bestämt att hit kan inget ekonomiskt stöd utbetalas.

Konsekvenserna är att nu finns inga pengar till ett par skor, startavgifter till några tävlingar, möjlighet att träna i en friidrottshall vintertid när snön yr, hjälp att få lite mat i samband med resor, träningar och enkla hemmaläger. Och därmed - tillbaka till min egen plånbok igen.

Jag vill gärna återkomma runt detta tema!

Imånga krönikor har jag tagit upp ämnet att det finns en kultur inom RF, distrikten, hos regeringar (gamla och nya) att hjälpa enskilda, men att träna för att tävla är något fel, osunt, en satsning på eliten som är politiskt inkorrekt. 

Nu måste vi ute i idrotten börja ställa krav på alla dessa ”tomtar” som styr idrottens pengar på ett sätt som allt oftare präglas av mycket märkliga beslut.

Ta er i akt. De blir bara fler och fler såna inriktningar. Att hålla på med idrott som vi som varit med länge känner den är snart inte okey.