Lantbrukare Petersson upplät sin åker till en idrottsplats i idrottens barndom… 

Men, länge var idrotten mest avkoppling efter dagligt hårt fysiskt arbete. När villkoren förändrades, när industraliseringen övertog mycket av det fysiska arbetet ökade intresset för idrott.

Senare inleddesbyggandet av ändamålsenliga arenor. Vartefter idrotten utvecklades och engagerade fler och fler ökade tillgängligheten till anläggningarna och samhället tog allt större ansvar.

Antal arenor bara växer

Sverige har byggt upp en imponerande mängd anläggningar för idrott.  Vilken ort man än besöker finns idrottsanläggningar av skilda slag. Kommunerna vill verkligen utforma väl fungerande idrotts och motionsfaciliteter.

Antalet idrotter som utövas växer ständigt. Den motions och hälsorörelse som startade vid krigsslutet har idag en rik flora av efterföljare. 

Men, hur har utformningen av våra idrottsanläggningar följt dessa idrottens utövande över tid? På många sätt vill jag påstå, vi har mil efter mil av vandringsleder, löpspår, cykelleder, utelek, hallar och arenor. 

Vid många skolor har fina aktivitetsytor växt upp – finansierade av respektive kommun.

Hur används våra idrottsanläggningar? Miljarder har ju investerats framförallt de senaste 50 åren. Är de ändamålsenliga? Svar: Ja, nja och nej!

Här finns ett feltänk

Användarna – vuxna som oftast arbetar dagtid, barn och unga i skola finns sällan på allmänna idrottsanläggningar. I en amatörundersökning vi gjort i Stockholm har vi regelbundet besökt 20 stora idrottsplatser. 

Under hela året är dessa nästintill helt tomma 07.00 – 16.30. Sen domineras dessa av barnfotboll under några få timmar där varje yta upptas av en idrott. Till fotbollens försvar ska sägas att aktiviteten är imponerande. Men, föräldraledd, aldrig i anslutning till skoldagens slut utan alltid då även andra idrotter behöver arenorna. Här återknyter jag till min förra artikel om ” vem, vad, varför och hur, när och vad”.

Däremot är byggande av skatebanor, BMX-banor och ett antal näridrottsplatser intill lokala skolor en succé! Dessa fungerar verkligen kanonbra och attraherar barn/unga och är dessutom spontanidrott.

Välskötta, men tomma

Då kommer frågan om hur vi utformar dagens idrottsarenor – som ligger tomma större delen av dygnet! Varför fortsätter vi bygga arenor som utgår från de behov som fanns 1950? Dagens anläggningar är välskötta – men tomma, ensidiga, trista och utformade efter de som mest ropar efter ännu fler konstgräsytor och dyra hockeyhallar. Bara i Stockholms stad finns 110 konstgräsplaner som alla ligger tomma hela dagarna. Till vilken nytta, för vem? Dessutom, på grund av att personalen är liten med flera anläggningar att sköta finns sällan material och utrustning att använda. Hur kul är det för barn och unga när de besöker en IP?

Om våra framförallt utearenor är till för många borde det självklart analyseras hur skattepengar ska användas – anläggningar som lockar till spontanidrott, anläggningar som fyller betydligt större behov än att sparka boll några timmar.

Vi borde bygga anläggningar som lockar till joggning och löpning i vacker inramad miljö med buskar, träd och blommor tiofalt mer än idag, ytor för styrketräning (in med utegym på IP!). BMX-banor, skateramper, mängder av småidrotter, balans och klätterbanor,  klätteranläggning – mera, mera, mera så att barn, unga, motionärer, klubbar i många idrotter och befintliga lockas att vara där. Dessutom måste det ”dukas” upp med utrustning och materiallättillgängligt. Idag är det som finns inlåst i förråd och erbjuder verkligen inte till spontanidrott. För ungas motivation är detta förödande.

Mer  rehabträning

Att många jobbar eller går i skolan och inte har tid att idrotta dagtid är inget svar på det minimala utnyttjandet. 30 procent av alla anställda idag arbetar andra tider på dygnet, många barn och unga har håltimmar eller kort skoldag, mängder av fysiskt aktiva pensionärer borde lockas dit. Rehabträning kunde bli en självklarhet. Förskola, grundskola och gymnasieskolor ska självklart förlägga sina idrottsdagar hit. 

Nu kanske någon vill påpeka att vi har ju massor av hallar som används jättemycket. Nja, det är samma här. Även hallarna byggs efter traditionellt nyttjande. Här behövs många fler multihallar, Inte bara de klassiska lagidrotterna. Skolorna har förtur dagtid men använder sina hallar periodvis mycket men, också i perioder sporadiskt. Kvällstid är det fullbelagt. Även våra hallar måste ses över och få mycket större nyttjande över dygnet

Det mesta pekar på behov av mångfaldigt nyttjande av våra anläggningar, större delen av dygnet. Se på våra moderna lekplatser. De är föredömen i detta och inbjuder till spontan lek.

Utforma så att det finns massor att göra, erbjud material och utrustning som lockar många och ofta. Anställ duktiga idrottare, ledare och tränare att finnas tillgängliga dagtid som välkomnade och hjälp till alla som vill vara på anläggningarna. Idag ligger merparten arenor tysta och tomma. Personal stressar mellan anläggningar och sällan tid att hjälpa och välkomna besökare. Material och utrustning är inlåsta. Fel tänkt!

Vems är felet?

Ja, som jag skriver, det handlar mest om attityder, konservativa och tröga system, brist på förändringsbenägenhet, lösningar – ”vi har alltid gjort så här” men också behov av ordentlig finansiering. 

I nästa och min sista artikel föreslår ju radikala förändringar hur idrott och samhälle kan arbeta för att aktivera fler i idrott, hälsa och rörelse.