Dessa förväntningar... Egna eller från omgivningen. Så mycket förhoppningar och drömmar. 

De flesta idrottare, för att inte säga alla, har ett stort behov av att få bekräftelse på att ansträngningarna var värda insatsen. 

Samtidigt utelämnar de sig själva inför många betraktare med bestämda åsikter och utan insikt om vad som döljer sig bakom tävlingsögonblicket.

Det handlar om försakelser, dålig ekonomi, att inte leva som andra, att försumma studier, arbete, familj, relationer, vänner – för idrotten. 

Fler förlorare än vinnare

Nu väntar vardagen igen. Festen är över och för många blev det inte särskilt roligt.

För så är det, det finns fler förlorare än vinnare.

Att komma hem efter sitt livs äventyr utan att ha presterat något särskilt i Rio.

Det är det vanligaste.

De som står där dit fotoblixtarna inte riktas, där gratulanterna inte samlas.

Tänk er själva...

Det här är en bild in i en ung idrottares tillvaro:  

"Fyra år sedan… jag hade haft framgång, flera års tuff satsning började ge resultat. Min klubb stöttade mig. Min tränare trodde på mig. Samtidigt var jag medveten om att jag idrottade i en liten idrott som bara får uppmärksamhet vid stora mästerskap.

Kompisarna och familj med vänner gladdes åt mina framgångar.

Jag fattade gradvis mitt beslut att satsa allt jag förmådde för att se hur långt det skulle bära mig. Konsekvenserna av detta beslut blev flera… att fortsätta studera på full fart samtidigt som jag skulle träna två pass om dagen i kombination med många tidskrävande vardagsresor fungerade inte. Jag gick ned på deltidsnivå i mina studier. Det innebar att jag nu bara fick lägsta nivå på studiebidrag och studielån. Jag hann inte jobba kvällar och helger på vår närlivs nära min bostad som tidigare. Min önskan att flytta till egen bostad fick vänta. Tack och lov för mina föräldrar som ställde upp. De lovade hjälpa till med bostad och mat under några år.

Nu började ett hektiskt liv med resor till tävlingar och läger. Min klubb och idrottsförbund hjälpte mig med ekonomiskt stöd. Framgångarna på tävlingarna lät inte vänta på sig. De kommande åren blev jag bättre och bättre. SOK hörde av sig och erbjöd mig att vara med i deras Topp och Talangprogram. Min tränare och jag fick plötsligt stöd på en nivå vi aldrig tidigare varit i närheten av. Samtidigt höjdes förväntningarna och jag börja tänka mer och mer på vad ett OS-deltagande skulle innebära. En dröm om att stå på pallen och höra nationalsången dök upp i mitt huvud. En barndomsdröm om att stå där, att ha lyckats, att nå ”mina drömmars mål” uppfyllde mitt sinne. Detta sporrade mig i min vardag. Dubbla träningspass varje dag, tävlingar i Sverige, Norden och Europa innebar resor varje månad. Läger avlöste varandra. Alltfler runt omkring mig talade om medaljer vid OS. Rio blev en hägring, en livsdröm. Två högintensiva år följde. Allt gick i rasande fart och jag bara hängde på….

Så åkte jag med den svenska truppen till Brasilien som svensk OS-deltagare. Det blev mitt livs häftigaste upplevelse.Invigningen, tävlingarna, arrangemangen, OS-byn…”

En press att prestera

Så ser det ut för åtskilliga.

Dels de som fick en biljett men inte gjorde resultat.  Dels även den grupp som inte blev utvalda och aldrig fick åka till Rio. 

Många av de 150 svenskarna insåg på plats att konkurrensen är brutalt hård. Alla nationer är med, alla har satsat, alla har förväntningar. 

Ofta, väldigt ofta upplevde svenskarna att många, alltför många konkurrenter kändes bättre förberedda, mer mogna sina uppgifter, utstrålande lugn, tillförsikt och självförtroende. Kort sagt upplevdes många konkurrenter som ”mer färdiga”. 

Men facit visar att ganska många svenskar lyckades i alla fall hyggligt, ibland tog de medaljer, två gånger vann en svensk. 

Visst blev ändå det sammanlagda resultatet godkänt.

Men det är ingen tröst för den som fått sina drömmar krossade av andra som hanterade tävlandet betydligt bättre. Ofta därför att deras nationer byggt ett mer kvalificerat, finansierat, kompetent, långsiktigt stöd och därför lagt bättre grund för framgång än våra svenska.

Oundvikliga tankar

Nu väntar vardagen och nya träningspass. Eller?

Känslan av tomhet finns säkert där. Känslan av att ha misslyckats är förståelig. Känslan av besvikelse, sänkt självförtroende, åtminstone ett tag tills man fått distans. 

Det uppstår oundvikliga tankar på att fortsätta eller lägga av för att ta tag i sitt liv och leva normalt.

Att träffa familjen, vänner, idrottskompisar, reparera förhållande med flick/pojkvänner och jobbarkompisar blir som en rehabilitering i bästa fall.

Inte bättre stöd nu heller

Mitt i allt finns också en insikt om att de flesta konkurrenter kommer från miljöer med stöd i resurser, ekonomi, kompetens mm  och det känns säkert orättvist. 

Under OS har både Gabriel Wikström och Stefan Löfven talat positivt om svenska idrottare och hejat på dem. I förlängningen, har Wikström-Löfven för avsikt att förbättra möjligheterna?

Tyvärr tror jag inte det. Många år av arbete med att få våra politiker att visa ett konkret stöd har gett ett klent resultat. Elitstöd finns inte på den politiska agendan.

Att bygga ett nödvändigt stödsystem som erbjuder anständiga levnadsvillkor för idrottare är uppenbarligen varken aktuellt eller viktigt. 

 Vi behöver de här stunderna

Tiderna förändras, klubbar och förbund har inte längre samma möjlighet att skapa självfinansiering. De behöver hjälp för att ge hjälp. 

Frågor om barn, ungdom och folkhälsa har blivit alldeles för prioriterade på bekostnad av elitidrott.

Men OS och andra stora tävlingar visar hur vi svenskar lider och jublar med idrotten.. 

Vi behöver de här stunderna av lycka och stolthet. Och att få förebilder. Det är värt mycket. 

Med en omvärld som satsar på hög utbildning, forskning och framsteg halkar svensk idrott efter.  

Här hemma går inget överskott till att säkra en framtid för att ge våra idrottare högre självkänsla och bygga framgångar.

Det blir tränaren, familjen och nära vänner som får  ställa upp.