Öppet brev till Stockholms fullmäktige: varför struntar ni i vår största folkrörelse?

Under perioden 1980 fram till idag har mer än hälften av stadens och kringkommunernas idrottsklubbar lagts ned. Ni i fullmäktige upplevs ständigt ignorera behoven som framförs och underfinansierar stödet vilket medför att ni vingklippt verksamheten.  

Här på idrottens Affärer publiceras artiklar tre dagar i följd, om Willy Berggrens syn på verkligheten för idrotten i Stockholm: han inleder med: 

”Jag uppmanar varje ledamot av fullmäktige att läsa dessa artiklar noga.. Ytterst är det ni som bär  ansvaret. Det går inte att komma och prata om behovet av mer fysisk aktivitet för barn, unga, vuxna och dessutom stoltsera med hur duktiga våra idrottare är i den miljö ni idag erbjuder. 

Barns utveckling och behov

” 6 trogna tjänare jag har, jag känner dem alla… de heter vem, vad, varför och hur, när och    vad ”(Rudiard Kipling, författare bl a till  Djungelboken)

Inte i någon tid har föräldrar engagerat sig så mycket I sina barns aktiviteter som idag. 

Det är något mycket positivt.

Forskning talar numera tydligt numera om barns behov. Vi oroas över barns och ungas stillasittande, för mycket plockande med mobiler och datorer. De rör sig mer på nätet än det fysiska livet. 

Men, också att familjerna gör allt mindre fysiska aktiviteter tillsammans. Då får vi stillasittande barn. Föräldrar tar gärna kontakt med idrotten och söker klubbar som erbjuder barnverksamhet, oftast terminsvis och till relativt höga kostnader. Omärkligt förvandlas barns medverkan till kundliknande med avgifter för deltagande. 

De stora klubbarna utformar  genomtänkta koncept för att locka. Men, detta innebär också sidoeffekter vi egentligen inte önskar. De små lokala föreningarna tappar i attraktivitet och försvinner. Föräldrar skjutsar i hög grad sina barn till och från mer ”proffsiga” barn-verksamheter. Att väldigt många lokala klubbar tynar ihop, tidigare ambitiösa klubbledare lägger av bottnar i detta. Hur kul är det att lägga sin fritid på att försöka attrahera unga när grannklubben lockar med så mycket mer, så proffsigt. 

Långt från folkrörelsen

Men, konsekvenserna nationellt är väldigt bekymmersamt. Ofta är det rena marknadsmekanismer som dödar konkurrens. Väldigt långt från folkrörelsetanken om det goda samhället.

En trafik och miljöaspekt ingen politiker vill påtala är att bara i Stockholmstrafiken rör sig ca 100 000 barn/unga/familjer för att ta sig till och från den träning och tävling som erbjuds under veckans dagar. Klubbar som inser värdet driver detta ambitiöst. Plötsligt förvandlas 

det som skulle utgå från barns behov till minikopior av vuxenidrott. In på arenan joggar barnen in iklädda matchställ, samlingar, genomgångar, taktik etc. Ledare är oftast kort-utbildade föräldraledare som smart dragits in vid träffar där arrangerade klubbar bett om föräldrars engagemang. Deltagaravgifterna växlar från några till tiotals tusen beroende på idrott. En viktig fråga som oftare borde ställas: Håller barn och ungdomsidrotten på att bli en klassfråga? I vilken grad kan de från s k ”utsatta områden”,- många barn o unga invandrare ta del av detta?

Vems är ”felet” att det blivit så här? Om nu detta kan benämnas fel beror det nog mer på aningslöshet hos politiker och beslutsfattare och kanske lite naiv vilja från föräldrar som verkligen vill sina barns bästa men inte kan påverka utbudet. De gör nog så gott de kan.

Värre är att samhället tagit idrotten för givet. Under årtionden har våra ledare ställt upp helt ideellt, utan ersättningar för att göra insatser för det goda samhället. De stressar från jobb, betalar trängselskatter, p-avgifter, släpar på material. De vet att konkurrensen om ungas uppmärksamhet blivit allt större, att idrotten förlorar i attraktion. 

Många tröttnar

Av de RF redovisade  22 000 idrottsföreningar som rent juridiskt finns idag kanske hälften bedriver verksamhet. De ”vita fläckarna” blir fler och fler. Om idrotten är så viktig som beslutsfattare ofta säger borde samhällsstödet vara oerhört mycket större. Behovet av välutbildade tränare och ledare är enormt. Men, idrotten har inte dessa resurser. Tidigare nämndes här kortutbildade föräldraledare – som bedriver verksamhet där kompetens borde vara en högprioriterad fråga.  I stället får idrotten kämpa med brist på  tillgång till arenor, stå för kostnader, fixa utrustning och material. Idrottens ledare vill så väl och gör så gott de kan men fastnar i stereotypa former. 

I dag har samhället börjat uppmärksamma ungas ohälsa. Det pratas mycket om att röra sig mer. Samtidigt finns alldeles för lite tid avsatt på skolschemat. Idrottslärarnas utbildning styrs till mer ”lattjlojban” och alltför lite tid för riktig fysträning. 

I dag är det få unga som ens klär om eller duschar efter skolidrott.

Barnens behov

Ställ frågor om ovan till samhället. Då kanske får vi den mer både filosofiska som konkreta diskussion vi så länge efterfrågat om hur barnidrott borde organiseras.

Då växer svaren fram utifrån barns behov av allsidighet och lekfullhet. RF:s devis:

Idrott under hela livet måsta ta sats mot att bli verklighet.

Vad är då möjlig lösning?

Jag återkommer snart med ytterligare två artiklar i detta.

Till dess skulle jag önska att vi ändrar attityderna hos de som är satta att besluta om stödet till idrotten och  till de som beslutar om schematid för skolidrott. Samhället måste bidra mycket mer om vi ska ha kvar den idrottsrörelse som med möda utvecklats under 150 år. 

Här är barnens behov ett av flera som måste organiseras. Men, det eviga mantrat om att ”barnens idrottande måste gå först” ställer jag inte upp på. Vår föreningar och de ungdomar, bredd och elitseniorer är basen i en fungerande idrottsförening. 

Barn kommer aldrig vara de som bär en klubb. Däremot ska vuxensamhället gemensamt erbjuda kul och varierande idrott. Barn ”går på idrott” något år och byter sedan för att prova något nytt. Idrotten måste ges resurser att möta dessa behov.

Idag betyder ensidigheten i idrottandet att de lägger av helt efter några år.