Att ta eget ansvar är för de flesta självklart. Samtidigt förvånas vi över att så många aningslösa människor fortfarande uppvisar ett så stort riskbeteende. Att minska sitt eget verkar inte självklart  i vardagen.  Coronakrisen påverkar oss alla, men det finns också ett riskbeteende hos beslutsfattare när det gäller idrotten. 

Under snart ett sekel har vi som verkar inom idrotten fått höra hur viktiga vi är för vårt land, för barn och unga, för demokratin, för folkhälsa, vi kan betraktas som förebilder, och inte minst, vi kan ibland stå för högklassig underhållning. 

Samhället sviker

Men stämmer det när det gäller hur stödet till denna folkrörelse ska synas i vår vardag? Inte alls, inte ens i närheten. Samhället sviker oss skändligen 

För några månader sedan skrev jag ett personligt brev till stadsminister Stefan Löfven.

Hans parti (för övrigt även mitt) är ju sprunget ur folkrörelserna. 

Eftersom det är riksdagsval om två år ville jag väcka tanken om hur viktigt det är för just detta statsbärande parti och dess regering att stödja vår folkrörelse. Jag tog också upp i en rad exempel (ex att många föreningar läggs ned) om hur den vanlige idrottsledarens vardag ser ut. 

Jag påpekade att det blir allt viktigare att visa oss inom idrotten konkret stöd för vår överlevnad och att det samtidigt handlade om utfallet i nästa riksdagsval. Efter tre veckor fick jag ett mail från en handläggare som tackade för mina synpunkter och att statsministern tackade mig för mina insatser och att det ideella arbetet är så viktigt.

Jag blev faktiskt förbannad och svarade omedelbart – att jag ville inte ha 

nån klapp på huvudet utan ville se konkreta åtgärder för idrottens överlevnad över tid.

Vi möts av tystnad

På detta fick jag inget svar, bara tystnad.

Detta är inget undantagsfall. Så här ser det ut överallt. I de stora städerna, hos kommunledningar, i nämnder och utskott pågår detta aningslösa ignorerande runt idrottens vardag. Om man vrider perspektivet om vad det mesta handlar om och utgår från 

den enskilde idrottaren – som behöver tillgång till anläggning (som kostar pengar i hyra), behöver material (som kostar), behöver skor och kläder (som kostar) mm och inser att dessa beskäftiga beslutsfattare lägger ansvar för plan och hallhyror, material och utrustning på oss eldsjälar som redan ägnar merparten av vår fritid till klubben.

Dessutom förväntas det att vi ska på ett eller annat sätt få fram pengar till alla kostnader. Vi kan inte heller strunta i alla de barn och unga som inte har föräldrar, i utsatta områden, som ens har råd med det lilla. I min växande träningsgrupp har jag unga som inte har råd med ett buss- och tunnelbanekort. E n kille fick sin cykel stulen och kunde inte ta sig till träningen (10km bort). Hur tror ni att det slutade?