Vem är ansvarig för att svenska barn och ungdomar sitter och sitter?
Efter att under mer än tio år försökt diskutera vems ansvaret är för att svenska barn i rapport efter rapport blir alltmer stillasittande, sämre kondition och styrka, ökar i vikt och mår sämre börjar jag snart tappa tron på försök till intelligenta samtal om detta. Varför?

 Jo, för att hela Sveriges riksdag, kommuner, chefer, tjänstemän och till och med Sveriges riksidrottsförbund verkar sitta i en helt egen bubbla och prata sinsemellan ett språk där man bara bekräftar sina egna uppfattningar i denna fråga. Det skrivs spaltmeter om hur det ser ut och vad som bör göras. Men, sen flödar det som alltid ut samma jäkla strålning om vem som ska göra det. Så förutsägbart, fantasilöst, ointelligent och verkningslöst.

Ta ansvar, föräldrar!

För att inte dras in i denna ”sista Sovjetstats” sätt att bekräfta varandra påstår jag härmed officiellt följande:

Det är föräldrarna till barn i 0-7 år som är 100 procent ansvariga - ingen annan! Begrips?

Överallt ser jag hur medelålders människor ta personligt ansvar för sin träning, de är ute och springer, går på gym och är så aktiva. Men, nu är det dags att påstå att samma människor måste ta tag i sina egna ungar redan från början. Det är ingen annans ansvar.

Aktivera er i familjen, ut och lek, ut i naturen- varje dag året runt. I stället för att åka till dessa överfyllda köpcentrum föreslår jag, nej – jag kräver att ni i stället lägger några timmar ute i naturen. Låt oss dessutom hjälpa till att stimulera alla de familjer och vuxna som av olika orsaker själva inte orkar att aktivera sig. Ta med era stillasittande grannar på en promenad när du ändå ska ut.
Vi borde göra detta till vår nästa folkrörelse.

Om barn och unga i skolan – sluta prata – sätt igång och gör!

I tätorterna är skjutsande föräldrar det största hotet mot ungarnas vardagsmotion. Man skjutsar sina ungar ända fram till skolporten. Sluta larva er om hot, låt ungarna gå till och från skolan.
I skolan har varenda unge en Ipad eller mobil som får mesta intresset. Samla in dessa till dess de ska användas i skolarbetet.

Ut med ungarna på rasterna! Från jag var barn ända fram till jag själv var lärare på 80-talet skulle ungarna vara ute på rasterna. Gör likadant. Sen kan vi snacka lekmiljö, klätterställningar och tid för ordnad fysisk aktivitet.

Låt idrotten hålla på med idrott!

Jag har varit ledare och tränare i 45 år. Personligen har jag alldeles frivilligt och med glädje lett verksamhet för mer än 10 000 barn och nästan lika många ungdomar. Idag har jag ganska liten lust att fortsätta detta. Varför?

 Jo, ”något” har bidragit till att hälften av landets tidigare 21 000 idrottsklubbar idag inte längre har någon verksamhet och att 75 % av mina kompisar ”eldsjälarna” som levde med idrotten, byggde klubbhus, arrangerade, såg till att demokrati, fostran och ordning och reda hade kontinuitet – inte längre finns kvar. De orkar inte längre. Varför? Jo, förutom att göra ovan har ”alla därute” som gradvis i ökande takt villkorat stödet till idrotten (tillgång till anläggningar, aktivitetsstöd och projektbidrag) och förvandlat klubbarbetet till att i parti och minut göra åtgärdsplaner inom jämställdhet, integration, miljöpolicys, antimobbing, antidoping, tillgänglighet och förmodligen tio områden till.

Jag, liksom mina vänner eldsjälarna valde att lägga min egen fritid på att bedriva idrott finner nu att själva idrottandet inte verkar vara huvudfrågan utan fler och fler kringområden och värdegrunder läggs på i allt stigande takt från dem som själva inte verkar veta ett skvatt om idrott. Att ovan värdegrundsfrågor är viktiga instämmer jag helt i men, detta är ett samhällsansvar och borde diskuteras överallt. Nu känns det som om beslutsfattare lägger detta på idrottsrörelsen.

Dags för åtgärder

Nu invänder säkert många att ”det visst finns massor av ledare som lägger jättemycket tid och engagemang”.
Jag hoppas ni delvis har rätt, annars kommer Sverige i framtiden att inte ha några klubbar kvar över huvud taget.
Därför, de många som ersatt gårdagens eldsjälar mestadels idag är föräldrar och en-gång-i veckan-ledare.
Faktum kvarstår. Vår idrottsrörelse har saktat ned och minskar stadigt i antal. Om 30 år finns den inte kvar om inte vi gemensamt vill åtgärda detta. Som det nu utvecklas är inte acceptabelt.

Summering!
Hur får vi denna armé av lika-tyckare fortsätta sitt tjatande och bekräfta varandras floskler om barns och ungas hälsa och vad som borde göras? Hur fördelar vi ansvaret för värdegrundsfrågor till hela samhället och ger idrottsrörelsen ekonomi, anläggningar, kompetens och resurser att vara den helt världsunika organisation den varit i snart 150 år? Eller finns det en inbyggd önska att rasera den? Bort med den och låt kommersiella krafterta över. Är det vad vi vill? 

Willy Berggren