Både tidigare och ännu aktiva forskare som Lars-Magnus Engström, Ulf Blomdahl, Mats Trondman m fl har ju årtionde efter årtionde beskrivit ungdomar fritidsvanor. De har t o m undersökt och noga påtalat vad unga efterfrågar. Ohörda.

Jag har ropat och upprepat

Jag har i allt högre tonläge ropat: "Det är inte barnen som behöver oss-de har redan "skola, föräldrar, kompisar". Det är tonåringarna som vi vuxna låtit glida över i ett stilla-sittande, fysiskt passiv livstil, oengagerade av föreningsliv.

Resultatet av årtiondens tjatande om barn är utbildning, krav på anpassad verksamhet, annars inga stöd, inga tider i hallar och utomhusarenor. Alla de eldsjälar som förr höll föreningarna på sina axlar, som aldrig frågade "vad får jag om jag gör det"- började steg för steg att tröttna. Ni som läste min tidigare text om "byråkrati" inser att de myndighets-styrkta kraven starkt bidragit att få eldsjälarna att tröttna. 

Ibland får jag den förflugna impulsen- "det är faan rätt åt er däruppe-ni som aldrig lyssnar eller kommunicerar". Men, tyvärr-det är våra unga som förlorar - igen. De bästa ledarna, de man kan lita på över tid som alltid huggit i när det gäller - försvinner i allt snabbare takt. 

Riksidrottsmöte utan tid

Själv har jag skrivit ca 40 artiklar och krönikor i detta ärende-om våra föreningar och dess ledares situation. Men, det är som att kasta en sten i vatten. En kort stund av plums, sen är allt som tidigare. 

På förra Riksidrottsmötet samlade RF 800 representanter från idrotten. Vad de diskuterade kan vi förlöjliga, men kvotering av kön i förtroendeuppdrag var årsmötets viktigaste fråga. 

Idrottens framtid fanns det alltför litet utrymme för. 

Kalla ihop alla förståsigpåare

Så, vem eller vilka som nu ska ta åt sig och "anpassa" sig (igen) efter ungas fritidsmönster, deras usla fysik där 9 av 10 rör sig mindre än 60 min per dag? Är det dags att kalla samman alla förståsigpåare - de som vet och pekar åt alla håll - för lösningar? 

Tror inte det. Vi behöver nog en Corona inom föreningslivet och folkhälsan innan detta tas på allvar. 

Faan vad jag blir trött ibland på vårt samhälle och dess ibland töntiga trendsökande. Och här är media är i hög grad medskyldiga i detta.

Finns förändring, finns hopp? Jag vill ha hopp och tro. Men, så mycket behövs, eldsjälarna får vi inte tillbaka, de nya har inte tid-kvar finns en begränsad skara, ett RF där konflikträdslan styr.. Själv kommer jag oförtrutet gneta vidare eftersom jag tror på det goda samhället där man törs höja rösten för viktiga samtal och säga som det är.

Vi som vill kämpar vidare. Men, det vore bra att nån gång att få uppleva att samhället är positivt, ser klarögt och analyserande vad som behövs och lägger energi på det. Sanningen finns, mendå måste man vilja veta.