SOK gör vad man kan för att minska trenden om allt färre kvalificerade, men tvingas konstatera att antalet aktiva i många idrotter är färre och att intresset från ungdomar avtar. 

Vår bästa - var i går

Det känns som om vår bästa tid är passerad. Och tyvärr är det så tyst, så tyst bland de som borde stå upp för det goda och för en uppryckning.

Jag har gång på gång försökt slå larm, debattera och på olika sätt beskriva hur viktig idrottsrörelsen är för Sverige som nation. Idrotten står för omistliga värden och vi har bjudits på så många underbara stunder med många av våra hjältar.

Men nu hävdar jag med emfas att vi lever på lånad tid eftersom det enorma ideella arbetet och bevarandet om en väl fungerande folkrörelse inte är självklart längre.

Mycket oroande statistik visar att idrotten som folkrörelse har en brant nedgång. Första larmet gäller alla hundratusentals ledare som arbetar ideellt och oegennyttigt för att barn, unga, elit och bredd ska få en fungerande vardag.

Och jag upprepar, få ser riskerna och försöker göra något åt hotet.

Så mycket negativt

Det värsta är att det negativa får så mycket plats:

• Som att idrotten är överfull med problem. Utslagning, supporterkultur, alla som inte får plats, föräldrar och ledare som missköter sig, anorexia, kroppsfixering, doping, politisering mm.
• Som att mediafokus är till en så dominerande grad inriktad på ett fåtal framgångsrika idrottare som lyfts fram i sportsändningar, sportsidor, intervjuer, sponsoravtal och idolisering.

Så många värden

Idrott är ju så mycket mer och består av så många fler. Med den enorma betydelsen av fysisk och personlig fostran på en nivå som är oöverträfflig.

När barn, ungdomar, vuxna, medelålders, gamla, män och kvinnor oavsett politiska åsikter och samhällsposition sida vid sida kan fungera alldeles förträffligt med varandra i vänskap tack vare hundratusentals människor som alldeles gratis lägger en stor del av sin fritid på att medverka i byggande av ”det goda samhället”.

Men samhället, politiken och beslutsfattare värnar inte om alla dessa entusiaster. Stora delar av idrotten är på väg att överges.

Inte konstigt att de tröttnar

Nånstans har det gått snett. Avarterna beskrivs väl i tidningar och tv medan det goda, det positiva och allt det värdefulla uppmärksammas allt mindre och det är kanske därför att allt färre idrottar.

Det är inte annat än naturligt att många tröttnar, aktiva som ledare.

Kanske är det dags för alla oss som står för ett viktigt samhällsbygge att dra oss tillbaka. Då om inte annars skulle det bli en reaktion.

Släcker för sista gången...

Jag menar inte att vi ska blunda för tråkigheter och skadliga beteenden, apropå så mycket är negativt. Men, det finns ju ingen rim och reson.

Om vi inte ger stöd, möjligheter och når en attitydsförändring kommer vi snart inte att ha vad som så populärt kallas ”breddidrott”.

När ungdomar väljer egen konsumtion och stillasittande, när klubb efter klubb lägger ned, när idrottens eldsjälar släcker lampan för sista gången finns inga ledare, ingen bredd – och ingen elit! 

Färre aktiva,färre klubbar

I dag utvecklas idrotten åt olika håll. Några få verkar inom den kommersiella sektorn och drömmer om stora arenor, feta sponsoravtal, mycket publik och bra arrangemang.

Merparten av föreningarna brottas med stora ekonomiska problem, publiksiffrorna sjunker, idrottare hoppar från klubb till klubb för att få bättre betalt och enligt nya undersökningar minskar antalet medlemmar dramatiskt. De senaste fem åren har uppemot 20 procent försvunnit.

Antalet aktiva klubbar minskar snabbt i Stockholm och det är ingen isolerad företeelse. Under mina 45 år som idrottsledare kan jag räkna upp ett stort antal klubbar som var stora, starka och framgångsrika på 70-talet – som inte finns eller är på väg bort idag.

Var rädd om den lilla föreningen

Ofta är det ett ett fåtal starka eldsjälar som bär dessa föreningar. När de inte orkar längre ”går botten ur” och nedräkningen inleds. I ett samhällsklimat där klubbarnas och eldsjälarnas betydelse vare sig diskuteras eller ges tillräckligt stöd för att överleva och växa kan inte resultatet bli annat. Det kanske är naturligt, men sett till vad vi vill med vårt samhälle blir detta alarmerande.

Av 22 000 registrerade idrottsklubbar hos RF är högst 14 000 aktiva idag. Trenden att klubbar och idrotter försvinner sprids och till slut överlever inte heller föreningen på den lilla orten.

Det är ju där som framtidens stjärnor föds, inte i något träningsinstitut.

Min önskelista

Det märkliga är att samtidigt som vi saknar en kompass över vart vi är på väg och vill vara är idrotten som medieprodukt enormt framgångsrik. Om vi slår ihop underhållning och idrott innebär detta ett värde som motsvarar ”Sveriges tredje största ekonomiska faktor” enligt en undersökning.

• Så det är klart att finns botemedel. Det här är min önskelista:
• Via skattemedel styrs medel till föreningar och förbund som ”levererar”.
• Svenska Spels vinster går i högre grad till finansiering av nationell idrottsverksamhet.
• Kommunerna upprättar tioårsplaner för byggande av ändamålsenliga träningsanläggningar.
• Föreningar har i princip nolltaxa vid bokning för träning och tävling.
• Klubbar får föreningsbidrag till anställda tränare och konsulenter.
• Idrotten delas upp i ”Folkhälsoförbundet” och ”Tävlingsidrott”.
• Klubbar blir mer tydliga i sina ansvarsområden.
• Sverige får en egen idrottsminister.

Men om vi håller på som i dag, då finns snart ingen klubb som levererar varken bredd eller stjärnor. Då dör också ”Vinterstudion” och vi kan inte ha några förväntningar inför EM, VM och OS.