Jag efterlyser ett verkligt och mer vetenskapligt intresse av att beskriva vår största folkrörelse över tid. I siffror, förändringar, utveckling, mer konkreta mål i stället för ” fem resor” som beteckningen är på det framtidsprogram, där man beskriver vad man vill inom fem olika områden. Ett än så länge hemlighetsstämplat projekt som nu är inlett i Idrottens Hus. 

" Gammal sanning"

Redan vid milleniumskiftet redovisades siffror som visade på en halvering av antalet aktiva klubbar och att de s k vita fläckarna blev fler och fler. 

Det har följts av rapporter om inaktiva  och stillasittande tonåringar som flyr idrotten. Samtidigt har politiker och beslutsfattare själva utformat en beställning om att idrotten ska ansvara för barn, stillasittande, unga och folkhälsa.

Det beteendet har blivit oemotsagt, men ändå bara fortsatt att rulla på. 

Hur våra klubbar och deras ideella ledare mår och vad de vill finns det väldigt lite kännedom om. 

Pandemin har hotat hela idrottsrörelsens existens. En avgörande fråga är om barn, unga, ledare, tränare och satsande idrottare kommer tillbaka till tidigare nivå efter pandemin? 

Också en solidaritet

Ett resultat av RIM-mötet blev att vårt största förbund – fotbollen som aktiverar ca 47 procent av all idrott hotar lämna RF – utan ens en intern demokratiprocess. Så kan det också gå till. 

Det handlar om att fotbollen kan tappa ca 30 miljoner– samtidigt som denna idrott bärs av nolltaxa på arenor, aktivitetsstöd, terminsavgifter, publikintäkter, sponsorer – och ca 750 miljoner årligen från Svenska Spel. De flesta av RF:s idrotter kommer inte ens nära ”pantpengar” i jämförelse. Idet perspektivet sympatiserar jag inte med fotbollsfolket och deras prat om ”solidaritet”. 

Vart tar allt vägen?

• Ännu har vi ca 10 500 aktiva klubbar, 3,2 miljoner medlemmar, 600 000 ideella ledare 
• Och inte minst, en jäkla massa arenor och anläggningar. 
• Då är frågan - vad vill RF, Specialförbunden, SOK, SDF, staten, beslutsfattare,
• och vad tycker klubbar och andra intressenter med svensk idrott? 

Frågan måste ställas eftersom svaren blir till en hel drös av olikpekande svar. 

• Varför granskar inte media kritiskt idrottens vardag med allt spretande?
• Har vi en ”svensk modell” där ingen är ansvarig, ingen vet, ingen törs ta ansvar?
• Är det en amöba som glider lite hit och dit.

För många tomma arenor

Anläggningar för miljarders, miljarder står dessutom mestadels tomma större delen av dygnet – utom några få timmar då alla vill dit.

En förändrad idrott borde fylla sina arenor bättre! 30 procent av dagens anställda arbetar inte 8-17. Våra unga lägger i snitt fyra4 timmar/dygn på media på sin fritid. Mer skolidrott – ändrade attityder behövs. När diskuteras det? Av vem och var?

Svenska folket i majoritet älskar sina idrottshjältar? När de återkommer i ”Mästarna mästare” och andra liknande program bänkar sig majoriteten åter för att följa dem.

Samtidigt är ordet ”elitidrott” ett fult ord att yttra ute i samhället. När det gäller forskning, 

Artisteri (idol och ESC), då är det fint – men, inte idrott. 

Vad vill vi med barnidrotten? Där borde väl många ha ett svar eftersom det återkommer i varannan mening när någon politiker pratar idrott. Trots att experter pekar på allsidighet och på barns villkor springer varenda 7-åring ut i matchställ påhejade av föräldraledare som vill bilda spelande lag.

Det finns åtskilliga frågor - Vad vill vi med ungas skolidrott? 

Vad vill vi med tonåringarna? 

Vad vill vi med veteranidrott

Och vad vill den ännu levande klubbverksamheten? Vad ska ske med de 1200 unga som går på idrottsgymnasier?

Nu styr utbildningsministern mot att ”endast” topptalangerna ska få plats trots att en samlad exptertis säger att det inte går att fastställa hos en 15-årig sökande.

Vi står inför stora förändringar med Sveriges största folkrörelse. Det känns tydligt. Men, då

måste favoritgrenen ”svajmastare” tas bort och ersättas av rådslag, analyser,omorganisation, planering, hög nationell finansiering, fler yrkesverksamma och välutbildade 

ledare och tränare. 

Men RF har blivit en ledande ”svammelorganisation” i. Detta i ett läge då svensk idrott behöver sin huvudorganisation mer än någonsin. En radikal omorganisation med visioner, tydliga och mätbara mål behövs. Dagens anställda inom RF är mestadels hyvens och djupt engagerade personer som arbetar hårt och gör sitt bästa för svensk idrott. Problemet är ju

att de inte vet var de är på väg. 

De statliga beställningarna (som gamle RF-ordföranden Karl Fritchofsson förmodligen skulle explodera över) styr ju mycket av vad RF gör. Och i sin tur ekonomin.

Så kan vi inte ha det. Endera ska RF stå självständigt – eller bli en egen myndighet.

När startar det nationella rådslaget – då även vi som verkar i idrottens vardag får vara med?