Några fakta känner  vi… Av de idrottande tonåringar som fortsatt även när jämnåriga lagt av slutar tre av fyra året efter studenten, av de ca 1500 som går ut ett Riksidrottsgymnasium slutar varannan  året efter gymnasiet men, det positiva är ändå att 50 procent fortsätter. Merparten av dessa idrottare finns i större orter, bor fortfarande hemma och tillhör en större klubb med hyggliga resurser att stötta sina idrottare.

Någonstans i Sverige

Låt oss göra ett nedslag i denna unge idrottares verklighet…

5 procent kan vi gratulera. Låt oss kalla våra ungdomar Victor/Victoria. De rekryteras till ett elitlag i de större idrotterna. 

• Victor kan bli riktigt bra om han tar en plats i elitlaget. Kanske han når ”normal” lönenivå och får 30 – 75 000 i månadslön under de år han håller standarden. 
• Victoria har inte riktigt samma villkor. Får hon lön ligger den på 10 – 20 000 i månaden. Sen finns det ju stora risker i detta.  87 procent av samtliga elitlag i de stora lagidrotterna går år efter år med ekonomiskt underskott och får ofta räddas av sina medlemmar eller sponsorer. 

Bli bäst och mer än så

En baksida som ofta återkommer i Victors liv är att han försummar studier/utbildning och får försöka reparera detta senare vilket kan bli tufft i en värld där många unga går arbetslösa.

Men, låt oss i stället fokusera på de 95 procent idrottare som är merparten av alla. Hur blir det för dem?

Ja, att satsa på att ”bli bäst” är ju  ingen dans på rosor. Båda våra unga idrottare har att bestämma sig för ett skötsamt liv och goda rutiner. 

Huvudsponsorer - mamma och pappa

Det handlar om att ställa in sig på att träna två gånger per dag under tio år. Det gäller att gå och lägga sig i tid på kvällarna, gå upp tidigt, planera allt man ska ha med sig under sin vardag. Ofta ska de ut och träna tidigt på morgonen, duscha och klä sig, äta frukost, förflytta sig och inte sällan är det långa vardagsresor mellan skola, hem, träning, kompisar mm. De allra flesta studerar eller jobbar heltid. Direkt efter arbetsdagens slut bär det iväg till arenan där tränare, ledare, kompisar väntar. Flera timmars träning med fullt fokus väntar. Hem sent, sedan mat, plugga och så i säng. Helgerna används oftast till tävlingar, resor, läger. 

Många hittar ett helgjobb där de får ihop lite pengar. I åtskilliga idrotter tillbringar idrottare uppemot 100 dagar om året på läger. Hur de får livet att gå ihop är en gåta.

Sponsorer, då? Jo, det är mycket prat om sponsorer, men för den enskilde idrottaren blir det - mest prat. Huvudsponsor är mamma och pappa. 

Hängivenhet självklar

Den egna klubbens ledare ställer upp mycket. Utan de ideella ledarna skulle svensk idrott rasa ihop som ett korthus. Trots små resurser och obegripligt lågt samhällsstöd uträttar dessa ledare underverk och bidrar starkt till att våra klubbar ändå stadigt levererar idrottare t o m i världsklass. Men, bygget är bräckligt. 

Om den trend som nu råder – att idrottens eldsjälar i snabb takt lägger av kommer Sverige inte att producera toppidrott i framtiden.

Men, låt oss återvända till vår Victor/Victoria. Hur ser livet ut under de år de stretar på? Vad driver dem att fortsätta?

För många av dem och deras kamrater präglas vardagen av höga ambitioner och ett hängivet långvarigt arbete. Att ha kompisar omkring sig med samma ambitioner är viktigt. Oftast hittas pojk/flickvän inom kamratkretsen. Inte så märkligt eftersom de förstår och accepterar varandras livssituation. 

Se tillbaka med ett leende

Idrotten kan erbjuda ett rikt liv både socialt med många vänner – över åldersgränserna. Victor och Victoria får resa mycket till tävlingar och läger. De ”fostras” att lära sig passa tider, ha med rätt utrustning, att ta hänsyn och visa omtanke om andra, att kämpa både individuellt och i ett lag. Merparten av deras oändligt många träningstimmar är ren ”måste-träning”. De lär sig att det är vad det kostar att närma sig sina drömmars mål. Intressant reflektion är att när man frågar vuxna idrottare om de försakat något eller ångrar sin idrottssatsning blir svaret alltid NEJ!

Långt upp i åren kommer den vuxne före detta idrottaren att se tillbaka på sin karriär - oavsett om de lyckades eller inte - med längtan, med glädje och många fina minnen.

Dessa tuffa år präglar, utvecklar och får de flesta ungdomar att mogna som människor. När vi ser dem intervjuas i media ger de oftast väldigt sympatiskt intryck. Idrottens fostrande funktion kan inte underskattas.

Få når långt och tjänar pengar

Åren går, förr eller senare blir det för många skador, problem med ekonomin, kompisarna har slutat, en civil karriär lockar med nya utmaningar mm. De flesta av våra unga Victor/Victoria är så kloka att de vet att parallellt med idrotten måste man studera/fortbilda sig för ett framtida arbete. Idrottskarriären varar kanske i tio år. Väldigt få har ekonomiska vinster av sitt idrottande. 

Vad är drivkraften? Att få ett rikt liv och gemenskap med tydliga mål stärks av flera undersökningar om vad ungdomar starkast vill ha. Uttryckt i forskningstermer kallas detta Upplevelser, Socialt umgänge och Bekräftelsebehov.

Idag är det inte så självklart för vårt samhälle att erbjuda Victor/Victoria ett uttalat stöd vilket känns lite märkligt. Även om idrottens fostrande verkan och ett enormt socialt ansvar borde innebära starkt stöd finns det mycket att peka på som borde förbättras. 

De är värda så mycket mer

Idrotten står för en av landets största ekonomier, men detta syns ytterst sällan i idrottarens vardag. Victor och Victorias klubb är värda ett avsevärt större stöd för att klara sina uppdrag, ledar- och tränarutbildning borde för årtionden sedan ingått i en högre utbildning. 

Duktiga ungdomar borde i mycket högre grad erbjudas olika typer av samhällsstöd som tydligare former för idrottsgymnasier, elitidrottsstöd, kompetensstöd till tränare och ledare, en avsevärd mängd stipendier för att kunna kombinera idrott och utbildning. Delar av detta finns redan idag men, till en alldeles för blygsam nivå som begränsar för flertalet.

Det sägs ofta att det krävs 10 000 timmars träning för att nå topprestationer. Det är mycket arbete. Mer än många oss andra kan förstå.

Att få kämpa med tre karriärer – studier/jobb, idrotten och att försöka hålla ihop det sociala livet. Det skapar om inte annat starka individer.

Ett välståndsland som Sverige borde bidra med så mycket mer till dessa ungdomar.

Ett ständigt släpande med väskor, den med träningsprylar och den med skolböcker. Många tar det, många ger upp. Ungdomarna som vill bli bäst är beredda att slita och oavsett vad de uppnår är det få som gav ungdomsåren till idrotten. Foto: TT