Jag har varit tränare och ledare inom friidrotten under snart 50 år. I pågående VM i friidrott har Sverige 30 deltagare. Alla har klarat sina kvalgränser och är därför behöriga att vara med. Inget snack om det.

Många av dessa idrottare lyckas utomordentligt, är framåt, tar för sig, är trevliga och bra vid intervjuer, fina personligheter och föredömen. De gör oss stolta.

Fortsätter ett leverera

Jämfört med de flesta av våra idrotter levererar faktiskt friidrotten förvånansvärt många duktiga atleter och framgångar årtionde efter årtionde.
Men, vad gör man för att bygga detta? Följs en medveten plan?

Om jag ser tillbaka ända sedan 60-talet har varje generation haft 10-15 idrottare som hävdat sig internationellt:
60-talet hade Daern Waern Ove Jonsson
70-talet hade Gärderud, Ricky Bruch, Ulf Högberg, Christer Garpenborg, Kjell Isaksson, Dan Glans, Linda Haglund
80-talet hade Patrik Sjöberg, Miro Zalar, Kjell-Erik Ståhl, Dag Wennlund, Ann-Louise skoglund, Malin Ewerlöf, Maria Akraka
90-talet hade Martin Enholm, Johnny Danielsson, Mats Erixon, Tore Gustafsson, Erica Johansson, Mattias Sunneborn, Sven Nylander
20-talet hade  Kajsa Bergqvist, Mustafa, Stefan Holm, Christian Olsson, Sanna Kallur, Emma Gren, Carolina Kluft

Jag har säkert missat ett antal lika duktiga. Men, syftet är ju att visa de goda exemplen.

Vad skiljer idrotten från alla andra?

Detta har en individuell idrott med stark förankring i lokalt föreningsliv, fullt med eldsjälar som ledare och tränare levererat. En fantastisk utdelning i en omvärld där framförallt den svenska idrotten kämpar för sin överlevnad.

Därför måste ju frågan om hur friidrotten arbetar med organisation, ekonomi, strategi och daglig klubbverksamhet vara superintressant för alla idrottsintresserade.

Vad gör friidrotten för att ständigt leverera allt detta?

Ologiska framgångar

Ärligt, jag tror inte frågan entydigt går att besvara… Antalet klubbar och eldsjälar minskar liksom i övrig idrott. Klubbarnas ekonomi blir inte bättre.

Eftersom jultomten faktiskt inte finns, statens och kommunernas bidrag är marginellt undrar man hur klubbarna får verksamheten att gå runt.
En handfull klubbar lever på sina långlopp (Marathon, Göteborgsvarvet, Lidingöloppet, Midnattsloppet).

Men, inte ens dessa arrangemang är gratis. De kräver oerhörda insatser av sina ägare.

 Här finns klubbar som vill, har en känsla för ordning, struktur, omsorg om sina idrottare. Svenska Friidrottsförbundet har alltid – trots dålig ekonomi

månat om sina klubbar, sina tränare och de aktiva som når mästerskapsnivå. Här läggs det stöd man kan klara av med begränsade resurser.

Svaret är givet

Men, om min egen fråga vidgas till att rent objektivt säga så här:
Om ni nu faktiskt levererar en ny grupp framgångsrika idrottare på internationell nivå ungefär var tionde år – måste ju detta bygga på en tydlighet, målmedvetenhet och långsiktigt arbete?

Är det så. Nej, tror jag svaret blir. Vi arbetar med de talanger som finns, som vi alltid gjort och stöttar dessa så långt vi kan, vi försöker skapa ett gott samarbetsklimat så att våra ledare och tränare hjälps åt. Hittills har detta varit framgångsreceptet. Så tror jag svaret blir…

Men, utifrån ett mer nationellt perspektiv – Sverige är ju en forsknings och vetenskapsbaserad nation, om vi vill beskriva de delar i en systematisk och organiserad logistik borde detta göras.

Prioriterade målområden borde beskrivas tydligt i mätbara enheter.

Ändå inns en oro

Särskilt om denna ska innehålla delmål, årsmål och huvudmål med syftet att få många fler framgångsrika friidrottare som hävdar sig internationellt.
Framtiden kommer att ställa än större utmaningar på att lyckas. Idag oroas vi över att de nya generationerna brottas med alltför dålig grundfysik, ca 65 % av landslagsaktuella har långtids-skador. Denna problematik tenderar att kontinuerligt öka.

       -     Genom långsiktigt hängivet kunskapsbaserat arbete minska skadeproblematiken

-        Finna nya former att stärka klubbars och förbunds ekonomi

-        Hitta en balans mellan att utbilda en yrkeskår kunniga tränare och samtidigt tillvarata viljan till ideellt arbete som är friidrottens styrka

-        Balansera utbudet i klubbarna så att barn, ungdomar, juniorer, seniorer/elit och bredd
erbjuds verksamhet – åt var och en efter var och ens behov.

-        Fortsätta utbyggnaden av bra tränings och tävlingsarenor över hela landet

Min poäng är att ställa frågan hur ”planen” över tid ser ut. 50 år av ständiga framgångar visar ju att grunden, kulturen, engagemanget redan finns. Men, hur struktureras detta?

Tack Svensk Friidrott för att ni levererar! Jag är stolt över att vara en del av den.