I samband med VM i fotboll sås det tvivel på hur Sverige i framtiden kan vara med och fightas om kval till de stora mästerskapen.

Jämförelser kan göras i många idrotter. I flertal grenar hävdar vi oss förvånansvärt bra även om SOK och RF visar på oroande tecken på att vi tappar i förmåga och att allt färre unga idrottare orkar hela vägen.

Vi behöver motivation

Nu ska detta förstås ställas i proportion till hur idrottens roll diskuteras i vårt land. De senaste åren domineras diskussionerna med fokus på barn, ungdomar och folkhälsa. Det är i och för sig bra och viktigt men saknar helt den inspiration som behövs för att få igång fler och fler. 

Människan medfödda lathet kommer ifrån ett ursprung där det var långt mellan måltiderna och man behövde hushålla med energin.

Vi behöver motivation för att aktivera oss, barn och ungdomar behöver inspiration och förebilder för att göra sitt bästa. Då tar vi oss förbi de spärrar som latheten är. Då motiveras vi att göra något mer, nå mål och eldas av en inre röst, vi hittar drivkrafter att överträffa oss själva.

Ett förändrat klubb-Sverige

Det finns glädjande tecken på förändringar och det finns orosmoln som visar att vi backar. Glädjande är att äntligen talar t o m politiker om att skolan behöver schemalägga fysisk träning och aktiviteter varje dag. Nu vet vi att fysiskt vältränade även presterar bättre i studiesituationer. 

Ja, men, genomför detta då! Vänta inte!

Det är också glädjande att så många vuxna inser motionens betydelse. Våra större motionsarrangemang ökar och får allt fler deltagare. Det finns ett stort och brett intresse av att idrotta och ha roligt.

Orostecken är att våra idrottsklubbar, där idrottskulturen finns, minskar i antal. Större föreningar blir större och  företagsliknande medan mindre minskar och försvinner. Stödet från samhället är alldeles för dåligt. 

Ungdomarna mår inte bra

Att våra barn och ungdomar blivit fetare och mer stillasittande har diskuterats i 20 år men stannat vid prat och åter prat. 

• 90 procent av våra tonåringar i klubbarna har alltid ont någonstans. 
• 65 procent av alla som idrottar mer ambitiöst dras med skavanker som hindrar dem att träna och tävla fullt ut. 

Orsakerna är bristande fysisk aktivitet under uppväxten, ensidig träning på klubbnivå med outbildade tränare (oftast föräldrar som leder en-gång-i-veckanträning) eller självutbildade tränare som gått ett antal korta kurser. Vi behöver förändra och vitalisera svensk idrott!

Men, allt går att göra något åt! Sverige är ett land med modern historia av god organisationsförmåga, kvalitetstänkande, planerings och genomförandeinsikter. 

Okunskap inom fotbollen

Vi kan göra något radikalt med att motivera föräldrar att lämna TV-soffan och börja motionera hela familjen tillsammans, att staten tar sitt ansvar för idrott i skolan, att våra idrottsklubbar får det stöd de förtjänar etc. 

Men, sen kommer motkravet på vår idrottsrörelse att lämna den låga bildningsnivån bakom sig och revolutionera verksamheten mot fördjupad utbildning där en viktig del blir en yrkesmarknad för väl utbildade tränare och ledare. 

Fotbollen i Sverige är landets största idrott men, med en internverksamhet som nästan är sektliknande.

Okunskapen om hur modern internationell träning ska bedrivas är förödande och skapar aldrig något landslag som platsar i VM – oavsett hur snygga affärsplaner än är. 

En krympande elitverksamhet

Det här präglar de flesta idrotter i Sverige, idag. Det saknas analys, program, struktur, delmål och huvudmål för att inte tala om visioner.

Det känns som om det är medias sportavdelningar och idrottens elitsatsande klubbar som är de enda som har någon verksamhet för att behålla vad vi har. Samhället skjuter gärna den högpresterande idrottens vardag från sig och menar att det ”är någon annans ansvar”. 

RF bidrar till att marginalisera idrotten till ett samhällsuppdrag (för att få statliga och kommunala medel) medan övrig verksamhet endera blir privat konsumtion (köpa träningskort och träna efter jobbet). 

Klubbarnas verksamhet marginaliseras därmed till att bedriva barn och ungdomsverksamhet för att komma in i träningsanläggningar och få bidrag. Föräldrar – en-gång-i-veckan-ledare engageras å ena sidan. Klubbarnas kärna sliter sedan med arrangemang, vardagstävlingar och allt pusslande som hör till detta. 

En ständigt krympande elitverksamhet blir alltmer ifrågasatt. 

Ska inte "offra något"

Tänk er att vara 16 år, spelandes i ett lag som vill gå till final i någon cup, ta medalj vid en stafett, kvala till final etc. Trots att denne 16-åring lägger ned fem gånger så mycket tid, kraft och egen ekonomi som andra som ”bara idrottar för kul och kompisar” blir det en stigande känsla av att man offrar något. 

Det borde vara tvärtom! 

Här är ju de som går i täten, vill något, är tydliga, kämpar och visar att arbete lönar sig. Här har Sverige ett attitydsproblem – i samhället! Det är ju dessa kämpar som aldrig kommer att ångra att de försökte, de kommer att ta med dessa egenskaper uti yrkeslivet, i det privata och ha detta som värdefulla tillgångar när de ska hantera livets utmaningar i stort och smått. Bl a därför är att försöka göra sitt bästa en viktig ingrediens och så viktig del i idrottens fostran av unga människor.

Yes we can!

Värd att vitaliseras

Ibland hörs åsikten att Sverige har en så liten befolkning att den inte räcker i konkurrensen med andra länder. Det tror jag inte ett dugg på. Om vi vill, tar de viktiga besluten, åstadkommer nödvändiga förändringar, att samhället markant ökar sitt stöd och att vi vitaliserar idrottsrörelsen…då jä…

Då kommer efterföljarna till Anja, Carro, Cajsa, Borg, Stenmark, Johan Olsson, Foppa, Kalla, Zlatan m fl.

Är det viktigt? Ja, det kan ni skriva upp! Idag omsätter idrotten 100 miljarder, aktiverar halva Sveriges befolkning, får 500 000 unga idrottare att satsa och utvecklas, engagerar 100 000-tals ledare. Men, vi måste få utvecklas ett par steg till. Det är Sverige värt! 

Forza Sweden! We can do it!