Merparten brottas med stora ekonomiska problem, sjunkande publiksiffror och idrottare som hoppar från klubb till klubb för att få bättre betalt. Samtidigt håller en välmående svensk medelklass på att skapa nya konsumtionsmönster genom att betala sig till allt snofsigare fysiska aktiviteter. Här växer nya aktörer upp som svampar ur jorden och tvingar fram ständigt nya koncept.

En dramatisk minskning

Men, hos den klassiska idrotten ute i landets idrottsklubbar - vad händer där?

Enligt nya undersökningar minskar antalet medlemmar dramatiskt. De senaste fem åren har 10 – 20 procent minskning redovisats i Sveriges kommuners idrottsklubbar.

Trenden är att barn och ungdomar som vill till en förening väljer som den vuxna generationen – som krävande konsumenter. De söker sig till de större föreningarna som är bättre organiserade och har mer resurser. De mindre föreningarna minskar och ”försvinner” i allt högre takt.

Vad vill vi med idrotten i Sverige?

Idag upplevs ovan ”idrottsrörelser” som ett virrvarr och väldigt likt det samhälle som vuxit fram de senaste 20 åren i vårt land.

”Jag ska och vill själv” är väl ett välkänt mantra när människor ska välja aktiviteter. Att våra ungdomar rör sig för lite, är fysiskt inaktiva, ses som konsumenter och dränks i kommersiella budskap är väl ingen nyhet.

Det märkliga är att den vuxna generationen verkar vilja vara som ungdomar i sina val. I de politiska sammanhang där idrott och folkhälsa diskuteras tycks den ideologiska plattformen för vad man vill med idrotten helt ha gått förlorad. ”Folkhälsotrenden” är vad som gäller och färgar alla diskussioner om inriktning.

Samtidigt finns sällan något konkret att ta på när man efterfrågar aktiviteter.

Fram växer i stället en marknad där ”kunden väljer själv”.

Hur ser idrotten i Sverige ut om tio år?

Ja, eftersom få verkar vilja diskutera och komma fram till inriktningsbeslut om vart vi ska ta vägen med vår svenska idrott  – och i stället överlåter åt ”marknaden” blir det väl som trenderna vill.

I framtiden köper sig individen in i den verksamhet man vill delta i. Den som inga pengar har får klara sig själv, dvs stå utanför det utbud som då finns. Har man inte resurser att bli framgångsrik inom de idrotter som ger pengar blir det inget.

Har man inte betalförmåga till de gym och träningscentra med PT-proffs får man klara sig själv. Än värre är väl om föreningarnas kräftgång fortsätter som idag, då finns få föreningar kvar om sådär 20–30 år.

Trenden startar oftast i större orter

Att antalet aktiva klubbar minskar snabbt i Stockholm är ingen isolerad företeelse. Under mina 45 år som idrottsledare kan jag räkna upp ett stort antal klubbar som var stora, starka och framgångsrika på 70-talet – som inte finns, eller är på väg bort idag.

Ofta bärs dessa föreningar av ett fåtal starka eldsjälar. När de inte orkar längre ”går botten ur” och nedräkningen inleds. I ett samhällsklimat där klubbarnas och eldsjälarnas betydelse vare sig diskuteras eller ges tillräckligt stöd för att överleva och växa blir detta resultatet.

Det kanske är naturligt, men, sett utifrån vad vi vill med vårt samhälle blir detta alarmerande. Denna trend med att klubbar och idrotter försvinner sprids till mindre städer och mindre orter.

Går mot sin undergång

Till slut överlever inte ens föreningen på den lilla orten. Utifrån de 22 000 registrerade idrottsklubbar som finns på RF:s lista är högst 14 000 aktiva idag. Med samma takt i en destruktiv spiral går det att räkna ut när verksamheten går mot noll.

Om vi inte tycker det är tillräckligt viktigt att våra föreningar fostrar ungdomar till eget ansvar, demokrati, arbeta mot egna och gemensamma mål, lära sig vara solidarisk och visa hänsyn, umgås och respekteras över ålders och politiska gränser – då är väl ingenting viktigt längre?

Det är ju i den lokala föreningen framtidens stjärnor föds, inte i något träningsinstitut om nu någon trodde det. Idag kostar det mer och mer att idrotta, oavsett om man köper gymkort, drömmer om att bli hockeyproffs eller ”bara” vill vara med i en förening.

Tredje största ekonomiska faktor

Få vill arbeta ideellt (gratis), de flesta vill ha betalt, klubben får betala för träningstider i anläggningar, det höjs förväntningar på resor, boende, klubbkläder etc. Till detta finns ingen ”moteld”.

Varför diskuteras det så lite om vart vi är på väg med idrotten i Sverige?

Det märkliga är att samtidigt som vi saknar en kompass över vart vi är på väg och vill vara är idrotten som mediaprodukt enormt framgångsrik. Om vi slår ihop underhållning och idrott innebär detta ett värde som motsvarar ”Sveriges tredje största ekonomiska faktor” enligt en undersökning jag tog del av.

Då finns snart ingen klubb som levererar stjärnorna i framtiden. Då dör även ”Vinterstudion” och våra hopp om svenska hjältar i EM, VM och OS.

Här är min önskelista

Här vill jag vara om tio år. Det här är min önskelista:

• Sveriges tredje största ekonomiska faktor låter via skattemedel mycket pengar styras mot föreningar och förbund som ”levererar”.
• Svenska Spels vinster går i mycket hög grad till finansiering av nationell idrottsverksamhet.
• Kommunerna har ambitiösa tioårsplaner för ´byggande av ändamålsenliga träningsanläggningar.
• Föreningar har i princip nolltaxa vid bokning för träning och tävling.
• Klubbar får föreningsbidrag till klubbanställda tränare och konsulenter.
• Idrotten nationellt delas upp i ”Folkhälsoförbundet” och ”Tävlingsidrott”. Där samhället vill ha klubbarnas hjälp med barnidrott betalas dessa för kompetens och ansvar.
• Klubbar blir mer tydliga i sina ansvarsområden. Små lokala föreningar med få sporter, stora kraftfulla klubbar med såväl bred som elitverksamhet, kanske rentav breddidrottsklubbar där barn och ungdomar får många idrotter i samma organisation.

Ur elitsynpunkt borde specialidrotter, SOK och paralympics samlas under en organisation där tävlingsidrotten hör hemma. I Norge heter denna Olympiatoppen. Ur barn och breddsynpunkt borde ”Folkhälsoförbundet” ha en egen organisation där bredd, skolidrott, korpen, Friskis o Svettis och liknande ingår.

För mig är framtidens behov av stöd till idrotten solklar. Den måste finnas, den måste få resurser, den ska även i fortsättningen vara viktiga delar av det svenska samhället. En egen idrottsminister är ett måste!