Det kanske är dags att sluta med organiserad barnidrott? Dags att återlämna barns idrottande till samhället – från idrottsrörelsen?

Hur blev det så här?

Som en av tusen och åter tusen av idrottens eldsjälar upphör jag aldrig att förvånas över hur den idrottsrörelse jag tillbringat större delen av mitt liv fått ansvaret för barns fostran. Hur gick det till? Fram till mitten av 80-talet fick vi mestadels ägna oss åt idrott i våra klubbar.

Barn var en gruppering som våra ungdomar ledde som ”fritidsgrupper” någon kväll i veckan för att barnen skulle få prova på vår idrott. I klubbverksamheten ägnade vi oss åt att arrangera träningar, resor, tävlingar, träningsläger. Våra medlemmar – aktiva, ledare och tränare arbetade sida vid sida med att få vår klubb att fungera, vi sålde julkalendrar, julgranar, lotter och arrangerade loppmarknader.

Men tiden går ju fort. Plötsligt står vi här i 2017 och inser att dagens idrottsklubb inte riktigt håller på med samma saker. Barnen ”går på idrott” – men mestadels till de stora välorganiserade klubbarna, medan de mindre försvinner en efter en.

Är vi vuxna skyldiga?

Häromkvällen, liksom många andra kvällar var jag på Enskede IP och sedan Kärrtorp i Stockholm. Oj, vilket myller av barn. Klädda i klubbdräkt, uppdelade i grupper, vattenflaskor, konor, västar sprang ungarna kors och tvärs under vuxna ledares instruktioner. Fantastiskt att uppleva, rentav imponerande.

Samtidigt växte en fråga i mitt huvud…. Är det vi vuxna som är skyldiga till att barn inte längre idrottar spontant? Det jag såg denna kväll har jag sett under 20 år – så detaljorganiserat, så vuxenstyrt, så tillrättalagt. Kan överhuvud taget någon spontan och lekfull lust växa i sån tydlig vuxenstyrning?

Barnen ”går på sin idrott”, ett tag, byter till någon annan, konsumerar, styrs och leds, fostras lydigt av föräldraledare som ambitiöst tar sina roller som tränare på blodigt allvar.

Ungdomarna ger upp, de orkar inte

Var det så här föreningslivet skulle utvecklas? Vart tog den ”familjekänsla vägen” jag fick i min klubb som ung? Är detta svaret på varför vi sällan eller aldrig ser lekande barn, spontanidrottande barn och ungdomar i våra parker, på ytor som gräs, asfalt och grus längre? Är det denna barnfokuserade verksamhet som gjort att klubbarna inte längre lockar som tidigare? Orkar inte klubbarna hitta nya former som attraherar våra ungdomar?

Under 30 år har mer än hälften av landets idrottsklubbar sjunkit ihop och nästintill försvunnit.

Merparten av idrottens eldsjälar har lagt av. Styrning av träningstider, aktivitetsbidrag, krav på handlingsplaner inom integration, jämställdhet, miljöcertifikat mm har sakta tagit mer och mer av klubbarnas fokus.

Samhället styr allihopa

Samhället har tyvärr aningslöst lagt det mesta av sitt fokus på att ta för givet att det man själv inte kan göra lägger man över till idrottsrörelsen – och använder ovan styrinstrument för att få som man önskar.

Detta fokus på att arrangera barnidrott har lyckats så till den grad att när ungdomarna kommer upp i tonåren är de trötta på idrott och lägger av. Läs Ulf Blomdahls senaste rapport om våra tonåringar inom idrotten.

Idag blir den stora utmaningen att locka tillbaka den åldersgrupp som förr var idrottens självklara – 13 – 20 år. Hur det ska gå till är en rejäl utmaning.

Idrotten tillbaka till att hålla på med idrott!

Om idrotten som folkrörelse ska överleva de kommande 30 åren måste en vitalisering ske. Alternativet blir företagsliknande klubbar där ekonomistyrning och vinster blir prio, ”vanliga” klubbar som till idag fostrat generationer i praktisk demokrati, ansvar, gemenskap, personlig utveckling och att arbeta oegennyttigt mot egna och gemensamma mål – försvinner.

Barnens idrottande borde kanske bli en ”betaltjänst” som samhället kan köpa av våra klubbar. Inte som idag utan klubbarna arrangerar temaveckor på lov, ”prova-på-verksamhet” på utvalda helger och kvällar, sommarkollo etc. Skola och föräldrar kan ta sin egen del av ansvaret, skolan genom att på allvar verkställa idrott och fysisk aktivitet varje dag, gärna att betala idrotten för ledd verksamhet vid skoldagens slut i skolans egna lokaler precis som 80-talet SIA-skola (Skolans Inre Arbete). Då slutar vi skjutsa ungar kors och tvär för att prova idrott någon annanstans än där man bor. Kanske familjerna till och med börjar idka friluftsliv tillsammans på helgerna i stället för köpcentra. Vilken samhällsvinst!

Tonåringarna i fokus igen!

Klubbarna kan fokusera på den viktigare gruppen tonåringar som får uppleva den klubbverksamhet vi hade i modern tappning. Tänk om idrotten får koncentrera sig på att bygga upp attraktiva former för alla ungdomar så att många fler kan hitta aktiviteter och nivåer som lockar. Generationer av ”gamla” idrottare minns med sådan glädje och värme allt idrotten gav dem som unga.

Det borde även framtidens unga få möjlighet till. Jag betonar att detta handlar inte om att unga idag själva väljer att träna på egna villkor ex köpa gymkort – utan vad jag här talar om är hela den värld – som vår idrottsrörelse alltid erbjudit är så mycket mer än ”bara” att träna och tävla. Den värld som under många år blir en kär hemvist, som fostrar människor – oavsett social bakgrund och politisk hemvist, som bygger livslånga band och samtidigt ger en grund för hälsosamt liv. Det är den folkrörelse jag vill vitalisera!

Idag kan vi konstatera att allt fler vuxna motionerar regelbundet, många, många barn ”går på idrott”.

Här har samhället och idrotten lyckats. Men, den stora utmaningen – våra ungdomar finns kvar. För att vi ska kunna nå dem måste något förändras, något nytt ske. Därför är mitt förslag att minska och flytta över ansvaret för barnens idrottande till de som borde ha det största naturliga ansvaret – föräldrar och skola. Kanske vi plötsligt får se barn och ungdomar vara ute – alldeles själva och spontanidrottar.

Nu blir det väl som vanligt, få orkar läsa detta, idrottsrörelsen inte alls, beslutsfattare har redan bekräftat sina egna teser om att ”barns och ungas hälsa är viktigast”, sen finns det inget utrymme för flera idéer samtidigt. Konsekvensen blir allt färre klubbar, fortsatt barnfokus för de större klubbarna, ökat tapp av tonåringar, färre som vill vara en eldsjäl för klubben, färre klubbar, fortsatt tjatande om vad idrotten ska

göra men, det vitala samtalet om kreativt föreningsliv mot framtiden hänger efter – som alltid. Eller?