Under mina 45 år som tränare inom friidrott har jag ofta hamnat i diskussion om vad som är bäst för våra idrottare. Frågan är intressant eftersom väldigt många talanger kommer just från de mindre orterna och flyttar förr eller senare till städerna. 

Men vad är då bäst?

Här finns resurserna

Här blir frågan nästan aningslös - som om det finns många olika alternativ. Så lätt är det inte. Själv tror jag absolut att det är bra för unga att uppleva trygghet i sin hemmiljö, att ha nära till den lokala idrottsanläggningen och ofta få träffa idrottens eldsjälar som ställer upp för barn och ungdomar, ha nära till skola och kompisar och slippa tidskrävande vardagsresor.

Men, det kommer en tid då de flesta tvingas välja. 

Den tiden sammanfaller ofta med att grundskolan eller gymnasietiden är slut. Man måste välja utbildningar som inte finns på den mindre orten. Många av barndomens vänner har flyttat, många idrottskompisar har slutat etc. Tränarnas kompetens kanske inte räcker längre än ungdomsnivå. Den lokala klubbens resurser klarar inte att finansiera resor till större tävlingar, mästerskap och läger på landslagsnivå. 

För de flesta idrotter handlar det om pengar i storleksordningen 50 – 100 000 kronor per år bara för att kunna erbjuda en framgångsrik 20-åring möjlighet att konkurrera på sin nivå. Här pratar vi inte om nån lyxtillvaro utan endast om vad det kostar för att få vara med i form av rese, logi och anmälningskostnader ett helt vanligt år.

Så, konsekvenserna av att försöka besvara frågan om storstan eller landet blir smärtsamt tydlig att det handlar om livsval där högskolorna med sitt stora utbildningsutbud finns, där många människor samlas, i de större städerna. Där finns de stora klubbarna, där finns flest yrkestränare mm.

Ingen samsyn i Sverige

Sen har vi ett stort problem i vårt land… Det är frånvaron av en nationell samsyn där vi tillsammans skapar ett stödsystem för att hjälpa unga idrottstalanger från ungdomsnivån över till seniornivå där dubbla karriärer – idrott och utbildning har allmänt stöd och erbjuder ett program som hjälper dessa unga att ”nå sina drömmars mål”. 

Sverige är ett U-land på det här området. 

I de flesta utvecklingsländer har idrottens organisationer, hand i hand med utbildningssystemen ett såväl ekonomiskt som administrativt stödsystem som erbjuds den som har talang, vilja och ambition att göra en seriös satsning. 

Ta intryck från utlandet

Nyligen fick jag höra om en av flera orter i Spanien som har ett sådant  konkret utformat system med stora resurser. Här finns ett universitet med 30 000 studenter. 4  000 av dem går på särskilt program för dubbla karriärer inom kombinationen idrott-studier. En stab av anställda yrkestränare och ledare hanterar detta stöd i idrottarens vardag. 70 procent av Spaniens OS-deltagare kommer från det här universitetet. 

Liknande system finns i Frankrike (Le Insep utanför Paris), team Denmark, Englands 9 ”Hubar” utplacerade vid lika många universitet där tre-fyra idrotter är högprioriterade. Så här kan jag räkna upp motsvarande i Canada, USA, Tyskland, Nya Zeeland, Australien, Japan m fl.

Men, frågan gällde storstan eller landet.

Mitt svar är - först trygg hemmiljö, sen måste ungdomarna välja och anta den utmaning som den större stadens resurser erbjuder. 

Men fel på systemet

Men, vi borde sedan länge ha ett nationellt stödsystem som gör att våra unga idrottare slapp godtyckligt hamna i miljöer som liknar lottning. 

I Sverige finns knappt någon miljö med resurser som behövs för en seriös toppsatsning. Klubbar i all ära, de har några av de stödområden som behövs framförallt specialkunskap om den egna sporten. Men, jämfört med en ”Hub” saknas väldigt mycket i stödet (bostad, idrottsanpassad utbildning, ledar och tränarteam med hög samlad kompetens, ekonomiskt stöd mm). När ska vi skapa detta?

Ett hopp i nuläget är att RF tagit initiativet till Riksidrottsuniversitetet där fyra av landets större lärosäten är med i uppbyggnaden av något nytt och nödvändigt. 

Men, här måste idrotten och lärosätena få hjälp med nya resurser – helst från regeringen för att detta ska bli något trovärdigt. Det går inte att ”koka soppa på en spik”. Finns det någon av läsarna som har någon idé om hur vi får våra politiker att bry sig, engagera sig och avsätta resurser till mer än ”floskelpolitik”?

En sådan ”floskelpolitik” är de nästan 100 miljoner som öronmärkts för att integrera nya svenskar i idrotten. Vi behöver ökat ekonomiskt stöd till ex ovan för de idrottare som redan nu har svårt med sin vardagliga överlevnad. Att i ett sånt läge öronmärka så mycket pengar inom det området där idrotten sen länge redan är överlägset ”bäst i klassen” känns ju nästan som ett hån. 

Vad menar politikerna? Vilken planet lever de själva på?