Jag gläds med de idrottare som överträffade sig själva och tog medaljer i sydkorea.  Skidskyttarna stod ju för sensationella framgångar. Den under en period ratade tränaren Wolfgang Pichler bevisade åter vad kompetens, konsekvent träning och tydliga målbilder kan åstadkomma med idrottare som bestämt sig.

Borde ha lyckats mycket bättre

Men ska vi verkligen vara nöjda? -Nej, svenska idrottare vi borde lyckats mycket, mycket bättre!

Nu vill jag gå mot strömmen. Utifrån att vi numera är ett av de få länder som ännu har snö och vinter, ett av få länder som kan utöva vinteridrotter – lyckades vi verkligen så bra som media framhäver?

Norge, med halva Sveriges befolkning tog 39 medaljer mot våra 14. USA – världens mest framgångsrika idrottsnation där vinteridrotter är nästintill ointressanta för den stora allmänheten tog 23 och slutade fyra i nationskampen. Förmodligen obekant för den enskilde amerikanen.

Jag är medveten om att media satsar stort på att bevaka ett OS – för att ge argument för sitt engagemang.

Då lyfter man fram allt vad man har för att lovorda svenska insatser. Men, rent objektivt – lyckades Sverige i OS?

Nej! Vi är ingen bra idrottsnation. Vi producerar allt färre idrottare som når internationell nivå. Nu kan vi yvas över smärre framgångar men, om detta skulle vara sommar-OS där över 210 nationer deltar förminskas blixtsnabbt vår nations idrottare till en mer rättvis nivå. Varje svensk medalj i ett sommar-OS är att betrakta som sensationell. Det får ex Sara Sjöströms insatser att växa till något fantastiskt!

Ett kompakt ointresse

Gnäller jag? Kanske det. Men lika mycket pekar jag på det kompakta ointresset i vårt land att ge de talanger som behöver det – rätt stöd. Ingen regering, ingen kommun, inget förbund kan idag ta åt sig äran av att ligga bakom det stöd en toppidrottare behöver – utifrån jämförelser med omvärlden. 

Några få förbund har konkretastödinsatser till sina aktiva – men, utifrån idrottarens hela livssituation under de ca tio år en toppsatsning pågår existerar inte ett sådant stöd i vårt land. Punkt! 

I vår omvärld kan vi räkna upp ett stort antal nationer där man sedan länge har ett genomtänkt och väl finansierat stöd som följer idrottaren år efter år under deras tid som toppidrottare – och även tar ansvar för ett bra liv efter idrottskarriärens slut. 

Det gör vi inte i Sverige.

Saknas resurser överallt

Om vi ser på attityden till att saker faktiskt kostar – har inte RF pengar till stöd, respektive idrottsförbund har det inte, den lokala klubben har det inte, i bästa fall är det föräldrar, enskilda tränare och ledare som ger det stöd idrottaren behöver för att komma närmare sina drömmars mål.  Dessutom, vad som sker efter idrottskarriärens slut är det få som tar något ansvar för. När strålkastarna slocknar är idrottaren helt utan stöd.

I Sverige får inte idrott kosta. Jämför med ett schoolarship på ett amerikanskt college ditt många svenska idrottare söker sig. Ett fullt schoolarship kostar ca 150 000:- per år. Många svenska idrottsfamiljer lägger mycket pengar för att få tillgång till detta. I Sverige skulle motsvarande vara omöjligt. Hos oss får ingenting kosta. Det är endera idrottaren själv som får betala eller önskan att ”någon annan” (vem då) ska betala.

Vi klarar inte elit-tänk

När minister, kommunalråd m fl står på Arlanda med blomsterkvasten för att gratulera ex Sara Sjöström måste jag ställa frågan utifrån ett nollstöd från samhället under de år hon satsade för att bli framgångsrik:

Vad gjorde ni för att Sara skulle lyckas/klara sig ekonomiskt/få tillgång till allt som kostade? 

Svaret är:

ni gjorde ingenting. Det var ”någon annan” som skulle bidra. Men, att synas tillsammans med idrottaren i framgångsstunden – det går bra.

Sverige är sämre på att utveckla idrottare på att bli framgångsrika eliatleter Beslutsfattare och politiker har tidigt bestämt sig för att samhällsstöd ska riktas till barn och ungdomars hälsa inom idrott, inte till det fruktansvärt fula ordet ”elit”. Någon annan får stå för stödet till de allt färre idrottare som följer sin vilja att bli bra.

Hänger på några få

Tack Sveriges Olympiska kommitté – ni är de enda som håller fanan högt och erbjuder er del i en satsning mot OS-deltagande!

 SOK , några få SF, lokala tränare och ledarer, plus åtskilliga föräldrar är de som ännu möjliggör vissa framgångar.

Norge ett föredöme

När jag nu ganska tufft kritiserar vad jag tycker är en förljugen bild av sakernas tillstånd vill jag också konkret peka på vad vi borde göra – vad man gör i Norge och många, många andra länder…

• Finansiera dubbla karriärer. I Norge kräver man att deras idrottare ska studera på halvfart för livet efter idrotten för att få del av deras nationella toppstöd. Så gör många länder. I Sverige studerar 11 procent av alla våra toppidrottare. Motsvarande i USA, Europa, Australien m fl är 70-90 procent.
• Ta fram ett rättvist stipendiesystem som är befriat från politiska värdegrundskriterier. Erbjud de som behöver möjligheter till ekonomiskt stöd under de år som leder fram till topprestationer.
• Idag lägger våra toppidrottare av i snitt vid 24 års ålder pga att de inte känner något stöd och att de inte har råd. Då vet vi att tre av fyra redan lagt av året efter studenten. Inte särskilt många kvar att hoppas på. De unga är smarta. De vet att det sällan finns det stöd som behövs. Ensam är inte stark.
• Om nationellt stöd för att stötta den enskilde idrottaren (nu svor jag i kyrkan) måste vi börja se individens behov. En idrottare på denna nivå jag talar om lever sina liv i ständig stress, oro för ekonomi, får betala det mesta själv (inklusive träningskort till anläggningar), hinner inte med både studier, träning på toppnivå, extraarbete för överlevnad etc. Detta är ovärdigt vår nation!
• Satsa på en rejäl kompetensutbildning hos landets elittränare. Svensk tränarkompetens visar en kraftigt nedåttrend i utbildning, fortbildning. Jämför med Wolfgang Pichler.
• Gå in med kraft och inled en attitydsförändring bland beslutsfattare som mest pratar skit när de kommenterar samhällets engagemang och stöd till idrotten. Totalt omsätter svensk idrott 200 miljarder årligen varav 70-90 miljarder går tillbaka till statskassan som moms, arbetsgivaravgifter mm.

Svensk idrott producerar så mycket samhällsnytta att återinvestering måste bli seriöst. Idag tillåts åsikter framföras på pajasnivå, helt okunnigt om svensk idrotts egentliga behov. Staten ”ger tillbaka” ca 1,8 miljarder plus det mer svårlästa kommunstöd som också ger medborgare i allmänhet en mix av anläggningar, motion och bred föreningsverksamhet. Fördelat på 22 000 klubbar är det pyttepengar.

Det krävs ett nytänk:

- Låt en nationell organisation äga ansvaret för verksamhet.en Idag bollas detta mellan SOK, RF och några starka SF. Merparten idrottare får väldigt lite ut av detta.

En nationell samling behövs!