Våra Riksidrottsgymnasier som fungerat sedan tidigt 70-tal har genomgående fått väldigt fina vitsord. Resurser har skjutits till från både regeringen, arrangerade kommuner och de specialidrottsförbund som tagit stort ansvar för att se till att de haft hög kvalité inom de områden som rör den enskilde idrottaren. 

Föredömlig analys

I snitt har varannan elev på landets idrottsgymnasierna har nått junior och seniorlandslag - företrädesvis i de individuella idrotterna. Var fjärde år har dessa RIG genomfört en stor analys som granskat sina alla delar - under ledning av RF. Bra och föredömligt!

 I ett senare skede startades lokala idrottsgymnasier. Många unga var inte mogna att flytta hemifrån redan i 15-årsåldern, inte heller var det bra för de små klubbarna på hemorten att tappa sina främsta talanger - som var viktiga för klubben, träningsgruppen och de tränare/ledare som verkade helt idéellt i sin klubb.

Dessa lokalt arrangerade idrottsgymnasier fyller även idag en mycket viktig funktion. Jag läser i DN att ministern anser att ”det endast är den yttersta eliten som ska erbjudas denna möjlighet”. Detta är en allvarlig felsägning och tar inte sin ståndpunkt ur otaliga undersökningar och uppföljningar. Mer än varannan idrottsgymnasielev mognar och utvecklas senare, t o m i sena tonåren. 

Bedöma mer än resultatet

Våra unga söker till gymnasiet redan det år de fyller 15. Att redan då göra en tvärsäker bedömning om vem som kommer att nå eliten är helt omöjligt. En bedömning måste därför bygga på fler ingredienser än uppnådda idrottsresultat. Därför betyder tränare och SF:s bedömning om vem som ska erbjudas en plats mer än vad någon politiker, tjänsteman, m fl ev tycker.

Jag vet inte vem/vilka som medverkat i denna undersökning. En sakkunnig - Maria Mattsson har tagit fram fakta. Vilka fler?

Få eller ingen av alla oss som under årtionden kämpat, arbetat, lagt eoner av tid har tillfrågats. Själv har jag startat och drivit Löpargymnasiet under 15 år, startat och drivit Sport Campus Sweden under 16 år. Tusen idrottare har medverkat. Tillfågas jag eller mina kunniga kollegor? Nej, sällan eller aldrig. Men, ändå siitter Björn Eriksson, Peter Mattsson m fl som uppfattats som riktiga bromsklossar i dessa frågor år efter år och blir intervjuade i media.

Maria Mattsson pekar på kvalitativa brister hos många gymnasieskolor där lokala idrottsgymnasier bedrivs. Lokala klubbar och klubbledare har tillåts driva egna frågor och agendor. Där litar jag på Maria och flera ansvariges granskning. Säkert finns det brister i kvalité och genomförande. Man har använt utbildningssystemets finansiering och schemamöjligheter - ibland för att få egna fördelar.

Det är absolut så att verksamheterna borde granskas och infogas i ett nationellt kravsystem för att höja kvalitén. Men, att med ett regeringsbeslut - av ännu en regering som uppenbarligen är helt ointresserad av att erbjuda kommande generationer möjlighet att kombinera idrott med utbildning är nästintill skamligt.

Nedvärderande!

I 20 år har vi efterfrågat ett seriöst upplägg - likt vad som finns i många länder, inte minst Danmark och Norge utan något som helst gensvar. Plötsligt, mitt under semestertid kliver regeringens minister fram och talar om vad man avser göra.

Det, är klandervärt och faktiskt både nedvärderande och en logisk fortsättning på den brist på respekt och uppskattning av det enorma idéellt arbete landets tränare, ledare, klubbar och specialförbund lägger på våra unga idrottare. Skäms säger jag!