Men, över mig kommer också tankarna om varför vi startade dessa lopp, minnen från en tid då vi klubbledare engagerade våra medlemmar i att sälja lotter, arrangera loppmarknad, sålde marschaller, godis, kalsingar och strumpor.

Dra in pengar

Gradvis insåg vi löparrangemangens värde och började hitta på nya och utmanande lopp. Syftet var detsamma – dra in pengar till verksamheten. Under 60 och 70talen fanns inom min idrott (friidrott) många stora och väldigt framgångsrika klubbar i Sverige. Från Umeå i norr över Östersund, Falun, Gävle, Västerås, Uppsala, Örebro, Karlstad, Växjö, Linköping, Norrköping, Västervik, Karlskrona, Göteborg, Helsingborg, Malmö och ytterligare ett stort antal…

Idag är många av dessa en skugga av sin dåvarande nivå.

I Stockholm föddes Hässelby och Spårvägen av sina stora lopp, IFK Lidingö fick ny kraft-av ett växande Lidingölopp.

Själv initierade jag och några fler Midnattsloppet och senare Tunnelloppet- som växte till giganter med jättedeltagande.

Många blev helt fantastiska arrangemang med Göteborgsvarvets 65 000 deltagare och Broloppets 90 000!

De andra, då?

Men, de klubbar som inte hade publikt underlag, kraften och förmågan att bygga detta…var blev de av? 

”Den enes bröd blev den andres död” – tror jag. Sedan tidigt 70-tal då många av dessa lopp utvecklades minskade övriga lopp och klubbar i antal. Idag finns ca hälften antalet friidrottsklubbar kvar. Många av dagens klubbar kämpar för

sin överlevnad. Deras möjligheter till intäkter på en marknad där ”kunden” blivit väldigt blasé och krävande är nästan obefintliga. Sveriges inträde i EU tog bort upphovsrätten till löpning och erbjöd varje tänkbar aktör möjlighet att prova lyckan.

Denna historia under ca 50 år visar både möjligheter och utmaningar. Coronans restriktioner har dessutom utdelat nådastöten till många kämpande idrottsledare i små klubbar. Frågan är väl hur många som orkar börja om?

Trångt på marknaden

”Jättar går samman” – så bra för dem. Men, hur påverkas en marknad som redan är hårt trängd? Idrotten bygger

mycket på samarbete, omtanke, folkrörelseideal, gemensamma mål mm. När idrotten bitvis blir marknadskonkurrerande och med ännu mer smartness driver vidare för att tjäna mer pengar fjärmar man sig än mer från den idrottsrörelse som en gång hyllade andra ideal, som tog sats ur samhällsbyggande, att i vardagen aktivera barn, unga, bredd, elit alla åldrar.

Jag inser att detta är svåra och motsägande frågor som inte har enkla svar Men, vad innebär det på sikt?

Liksom den olympiska rörelsen, RF:s utmaningar blir bara större och man kan undra om vi kommer att ha en idrottsrörelse  i framtiden?

Vilket ansvar har vi själva för detta idag?