Det positiva är ju att så många bryr sig.

När det ständigt är tyst från den organisation som bör gå i täten för rimliga krav från rörelsen, som bör vara på barrikaderna och kämpa för en bra framtid – då måste vi som orkar försöka göra våra röster hörda.

Få orkar bromsa

Att vi därutöver har en idrottsminister som verkar fullkomligt ointresserad av idrott – precis som merparten av de ledande politiker är ännu värre.

Det finns flera positiva kommunala undantag, det måste sägas, och det finns lokala satsningar som ska framhållas. De bygger anläggningar och vårdar sina lokala föreningar mm.

Som helhet ser det ändå mycket dystert ut. Svensk idrott som vi ännu känner den går en dyster framtid till mötes – och få orkar bromsa. Men, hur hanterar vi strömmen av synpunkter?

Många tycker, få vill bidra

Idag har vi en ny slags åsiktskultur som sprider ut sig. Man tycker och har åsikter om allt möjligt, men väldigt få vill medverka i en arbetskrävande process mot förändringar.

Det jag återkommande tjatar om kan man absolut ha åsikter om. Skulle merparten av dem som har åsikter också vilja vara med i en rörelse som arbetar för en framtid, förändring, vitalisering och rimliga resurser skulle vi komma framåt.

Detta gäller ute i samhället och det gäller inom idrotten. Många tycker… färre gör något.

Jag ska nu åter vara envis!

Om vi lägger ihop alla de ideella insatser inom idrotten, lägger de betalningar för arrangemang, intäkter, skattepengar mm så uppgår beloppet till minst 40 miljarder kronor årligen till samhället. Staten parasiterar på idrotten ur ekonomiskt synpunkt!  Stödet från staten är fjuttpengar, 1,7 miljarder.

Bara finansieringen av Stockholms Tele2-arenan kostade betydligt mer än vad hela den svenska idrottsrörelsen får under ett år.

De flesta delarna av det statliga stödet är villkorat och får bara användas enligt direktiv. Utöver detta vill man inte ens diskutera frågorna utan locket läggs på. Var är den s k ”demokratiska processen”? Sveriges största folkrörelse? Hallå!

Skilda synpunkter

Om jag läser alla de inlägg som strömmat in i frågan ser jag följande pooler:

- Skolan och dess bristande ansvar för barns och ungdomars hälsa

- RF, distrikten och klubbarna som idag visar starkt vikande trend

- Staten i form av regeringen och flertalet politiska partier visar inget intresse för idrottens framtid

- Folkhälsa och barn är de nya trendiga modeorden men, få konkreta åtgärder syns, mest prat

- Få bryr sig om Sveriges 22 000 idrottsklubbar ska ha någon framtid

Idrotten måste delas

Stor skillnad på ”de fattiga och de rika”

Jag hävdar att idrotten bör delas upp – tävlings/förenings/arrangemang respektive barn, bredd och motion.

Sen kan vi seriöst diskutera hur samhället bättre och framåtriktat ska stötta dessa två samhällsviktiga organisationer. Minst 20 miljarder kronor bör årligen styras in som stöd för att bygga ”framtidens” två parallella idrottsrörelser, vitaliseras och vara en naturlig del i samhällsbygget i ”det goda samhället”.

Vart ska vi ta´t?

Rejält statligt ekonomiskt stöd till båda idrottsorganisationerna.  Avsevärd andel av skattepengar från Svenska Spel (så gör man bl a i Norge)

Med sådana åtgärder kan vi utveckla idrott för alla på ett kraftfullt sätt och samtidigt dra nytta av all den enorma kunskap och erfarenhet som den nuvarande idrottsrörelsen fortfarande äger. 

Jag upprepar mitt tidigare påstående - om 30-40 år finns inget kvar av det vi ännu kallar svensk idrottsrörelse. Om det inte sker något riktigt kraftfullt.

Kommer vi någonstans - eller ska vi bara tjafsa och skriva mer eller mindre intelligenta inlägg?