Jag kände hur hela mitt inre protesterade vid svaret från mannen, men jag höll färgen och argumenterade inte. En tid gick och i mitt huvud tumlade allt från amerikanska f d dopingavstängda sprinters till Sepp Blatter, om varför förtryckarländer får stora mästerskap. 

Varför gillar de legosoldater?

Men också om idrottens begrepp om ”klubbkänsla” där spelare snabbt byter klubb beroende på om klubben lyckas eller misslyckas och hur ersättningarna/lönen ser ut. Och inte minst, varför supportrarna håller på ett lag bestående av moderna ”legosoldater”. 

Jag funderade också över media där rapporter om aktuella idrottshändelser varje dag fyller tidningar, tv och radio – i de idrotter som endera omsätter stor ekonomi eller där några få idrottare inom ickekommersiella idrotter fått medieplats av andra orsaker, många duktiga idrottare får ju aldrig medieplats oavsett hur bra de är. 

Bara under några sommarveckor har Sverige tagit framskjutna placeringar inom gymnastik, dans, fäktning, handikappidrott, judo, kanot, orientering m fl utan en enda kommentar i media. Samtidigt tjatas spaltmeter om idrotter som i internationell jämförelse placerar dem utanför kartan – men anses viktiga i Sverige.

Vad är egentligen svaren på alla dessa frågor och funderingar?

3 miljoner kan inte ha fel

Samtidigt är 3 miljoner svenskar med i en idrottsförening. Varje dag gnetar en mindre armé av ledare och aktiva med träning, tävling, arrangemang och andra sammankomster. 

Idrotten betyder väldigt mycket för de som engagerar sig – oavsett om det sker på enkel ”kulnivå” eller strävan mot toppen. Det har alltid funnits ett historiskt engagemang och hängivenhet inom svensk idrott – något som gjort den unik i jämförelse med omvärlden. 

När samhället – ni vet det där som finns runtomkring kommenterar idrotten dominerar en slags ”helylle- och präktighet” där begrepp som ”barn och ungdom, jämställdhet, alla får vara med, integration, miljöansvar, föräldraengagemang, folkhälsa” mm blir så viktigt och betydelsefullt så hälften vore nog... 

Det bottnar i en moralisk kompass som står i stor kontrast mot vad jag inledningsvis skriver om.  

Blatter, mästerskap, pengar, moraliskt dunkla motiv, fusk är rentav tillåtet i den världen?

Och så kvällstidningarna...

Hos mig väcks tankar om vem som bestämmer och var idrottens frågor och moral ska diskuteras. Ska samhället och omvärlden ha egna moraliska regler och handlingssätt - och idrotten sin egen?

De områden vi kallar media är i sig intressant. P1 och TV fick mycket högt förtroende i senaste medieundersökningen. Ok för mig. Samtidigt är det ett stort antal privatägda media (dags och kvällstidningar, radio och TV-kanaler mm) som fullkomligt öser ut en blandning av reklam, information, ”skräpskval om ingenting” i en enda röra där det inte finns någon annan moral än lönsamhet. 

Varför ska våra två kvällstidningar annars få fortsätta med sina meningslösa löpsedlar om bantning, skandaler, avslöjanden och strunt i allmänhet?

De borde ha åtminstone lite ansvar

Chanserna att dessa dominerande media går i täten för ”det goda samhället” och seriöst diskuterar moralfrågor utan att vara sensationsfixerade vid enskilda händelser är obefintliga. 

Personligen har jag haft oturen att vara nära dessa skräpmedier vid några tillfällen (två löpare dog under ett löpararrangemang som jag var engagerad i. Journalisterna försökte vara först att nå anhöriga för att få framföra ”nyheten” att deras kära dött. Vid det andra tillfälle jagades en ”pedofil” som inte fanns intill fullkomlig obegriplighet). 

Så fungerar skräpmedia när drevet går. Något ansvar för det goda samhället, framtiden och moraliska värden existerar inte då.

Ingen törs sticka ut

Samhället , dvs alla de institutioner vi har för att säkerställa att vi fortsätter framåt som nation, hur agerar det i frågor om moral?

Sverige är ett land där samförstånd ska råda, ingen törs sticka ut och ha egna åsikter. Vanligen cirklar de aktuella frågorna runt, runt intill ett läge där man försiktigt börjar hålla med varandra och slutligen har man ett slags ställningstagande som delas av många. 

I det läget finns ingen enskild som törs kliva fram och säga vad man står för. Man hänvisar oftast lite luddigt till ”beslut om inriktning”.

Sverige håller på att bli ”fegisarnas hemvist”. Om ni brukar följa ”Uppdrag granskning” blir detta alltmer tydligt. Inom område efter område hänvisar alltid den intervjuade chefen eller politikern till något allmänt beslut som inte får kommenteras av sekretesskäl. Någon enskild ansvarig som tydligt står för misslyckanden, tillkortakommanden finns aldrig. Och om det till äventyrs finns någon så åker de illa kvickt ut i kylan utan att någon nämnd eller grupp stöttar. Då vill ingen kännas vid denna händelse.

Krav på oss själva och andra

Hur ska idrottsledare, idrottens organisationer och enskilda inom idrotten förhålla sig för att våga stå för något och helst känna att vi kommer framåt i denna moraliska röra?

Ni minns min inledning om dopingfusk, Blatter, tilldelning av stora mästerskap, klubbkänsla, fördelning och tillgång till pengar och vilka som får medias uppmärksamhet…

Kanske måste var och en fundera över sin moral, sin inre kompass, när ska man sätta ned sin egen fot och våga stå för något? När ska vi formulera krav på oss själva, på stat och kommun, på media m fl?

Var och en har ett ansvar

Svåra frågor… Men, om vi ska motverka egoism, politisk feghet, rädsla för att tordas stå för något, om vi ska kräva att media gör sitt oberoende jobb utifrån tryck och yttrandefrihet – måste vi sätta ned vår egen fot lite så att det hörs. Tassandet idag känns verkligen inte bra.

Även om jag ofta skriver mycket kritiska krönikor vill jag betona att jag älskar mitt Sverige, åtskilligt av vad vi har och står för, vår natur och vårt samhällssystem, vår idrottsrörelse.

Just därför har jag ett ansvar att försvara allt vad de som funnit före oss har arbetat så hårt för. Min pappa hade två jobb och var samtidigt en hängiven idrottsledare. Hur han klarade allt med ett minimum av sömn förstår jag inte. Han drevs av rättvisa, ärlighet, att göra rätt för sig och trodde på det goda samhället. Det är mitt ansvar att föra hans anda vidare.

Och, det är inte så många ”därute” som agerar i de här frågorna. Jag känner att jag måste – för min egen själsfrid.