Det vimlar av tjänstepersoner ”som bara gör sitt jobb”. Om jag/vi vill få stöd uppstår kraven på rapportering, projektbeskrivningar, följa juridiska regelverk, tvingas till möten med ansvariga på dagtid  - allt i en oändlighet. 

Vi vet att 95 procent av allt föreningsarbete sker helt ideellt på fritiden. Att svensk idrott fungerar bygger på att en armé av frivilliga är beredda att lägga massor av tid och engagemang för sin klubb.

Det måste bli ändring

Drivkraften är lusten, att det är kul, att få bidra till ”det goda samhället”. Men, den nästintill ”pösiga” kravmaskin som möter oss så snart vi vill göra något kan inte accepteras längre!

I dag betraktas vi som kunder på anläggningarna. Detta är oacceptabelt! Dessutom, när något fel/övergrepp etc händer måste idrotten som helhet Inte behövas skuldbeläggas. Jag vill inte bli sammankopplad eller känna ansvar för pedofiler, övergrepp, brottslighet ”därute” bara för att de råkar uppstå bland idrottens 3,5 miljoner medlemmar. Däremot-som privatperson och ideell ledare känner jag stort personligt ansvar och är beredd att stå för det område jag valt att verka inom.

Vi betraktas som självklara

I tidigare två artiklar har jag tagit upp ”barnens utveckling och behov” och hur våra idrottsanläggningar utformas och används. Merparten tyckare verkar ju ta det självklart att vi idrottsledare ska ansvara för barns idrottande och ungas hälsa. I första hand är det ju föräldrar och skola som har det fulla ansvaret. Vi idrottsledare vill ju hålla på med idrott

Det är fullt rimligt att idrotten får såväl ekonomiska som arenaförutsättningar att erbjuda barn idrott. Ingen törs påstå att en vuxenliknande utformning bygger på barnens behov. Dagens barnidrottare lägger oftast helt av med sitt idrottande i 10-12-årsåldern. Vi är nog alla överens om att RF:s devis om ”livslångt idrottande” är riktigt bra och tankeväckande.

Egentligen kan det vara jättenkelt. Om samhället erbjuder bra ekonomiska förutsättningar kan olika lokala idrotter gå samman, säsongsanställa unga ledare, få förtur till anläggningar med breda förutsättningar till allsidig utövning. Och ha material och utrustning lättillgängliga.

Detta kan relativt enkelt fungera över hela Sverige. Sen kan vi sluta att tjata om ”tidig specialisering”

Lagstadga dessutom om idrott varje dag på skolschemat. Sluta snacka! Sätt igång! 

Fysträning i skolan - givetvis

Det är en självklarhet med idrott och fysträning varje dag för ungdomar.

Men många av dagens unga lockas inte av idrotten. Men, den utformning av barnverksamhet jag föreslår kan även överföras till ungdomar. Sen finns undersökningar som tydligt pekar på ungas behov av all behållning  via gemenskap, upplevelser och mätbara framsteg. Här måste idrotten bli mycket bättre på att möta ungas behov och forma verksamhet . Fortfarande har många av ungdomarnas föräldrar och skola stor del i ansvaret att locka och lotsa in unga i en sådan idrottsverksamhet. Jag pekar åter på behovet av samhällsstöd och finansiering av detta. Inget förändras av sig själv.

När det gäller våra föreningar måste samhället gå in med stöd. Samhället måste sluta se våra föreningar som betalande kunder. "politiker, nämnder och förvaltningar är till för oss, inte vi som är till för er" brukar jag envist betona för förvirrade tjänstemän när de försöker skjuta över ansvaret i en mängd olika frågor. Varje gång blir dessa personer lika upprörda, ändå, märkligt nog.

Om samhället vill ha några föreningar i framtiden måste det bli slut med att ta betalt för träning och tävling vid anläggningarna.

En ideell ledare som ställer upp år efter år med sitt arbete erbjuder en verksamhet värd hundratusentals kronor. Att då bli bemött med en attityd  som som "att vårt arbete är självklart" och tt vi dessutom ska ska dra in pengar tillatt betala hyror etc är oförskämt och helt oacceptabelt. Välmående idrottsföreningar med  bra stöd till engagerade ledare  är en förutsättning för att idrottsrörelsen får en bra framtid.

Idrottens roll i samhället

När Sverige gick med i EU 1995 förlorade varje specialidrott upphovsrätten till sin idrott. Plötsligt startades en mängd olika verksamheter via privata initiativ eller nya företag.

Träningsverksamheter, löpning och långlopp, akademier, idrottsveckor i temaformer mm blev inkomstbringande för dessa men – en ökad konkurrens för idrotten som livnärt sig på detta. 

Ibland tillför dessa initiativ nya kreativa lösningar, men ofta bidrar det till att små klubbar tappar sina redan små intäkter. 

Idag är det få politiker som förstår vilken omfattande påverkan de nya aktörerna har på den tradiionelllla idrotten. Det handlar ju inte bara om ”att röra på sig” utan är lika mycket demokratifostran, att lära sig ta ansvar, arbeta mot individuella och kollektiva mål, få vänner för livet – och själva essensen - att idrotta.

Om detta med idrotten som något större än ”fysisk aktivitet” ska vara viktigt, måste det vårdas. En väl fungerande idrottsrörelse med stöd, som  jag tidigare har utvecklat, kan växa och ge så många så mycket bra. Här finns en rörelse som är partipolitisk obunden, där människor i alla åldrar, kön och etnisk härkomst kommer samman. Detta är nåt fullkomligt unikt och värt att bevara och som gör vårt samhälle starkt.

Slutord: Time for change!

Jag tycker fysisk aktivitet, träning och föreningsidrott för barn, ungdomar, bredd och elit, veteraner – idrott hela livet är oerhört viktigt och ett ansvar för hela samhället.

Barns idrottande har lite för ofta blivit en konfliktyta där idrotten skuldbeläggs. Självklart ska det allvarliga tas allvarligt oavsett var det sker. Men, om vi vill ha en vital idrottsrörelse som kan utvecklas in i framtiden måste denna erbjudas möjligheter att både förändras och utvecklas. 

Om samhället vill ha bra barnidrott kan idrotten vara det kompetenscentrum som erbjuder barn lekfull och varierad idrottsverksamhet. Men, om en idrottsorganisation som bygger på stort ideellt engagemang ska fungera måste den få resurser. Barn och deras föräldrar kommer aldrig att bygga en förening över tid – då det ligger i barnets intresse att byta, prova på, leka sig fram. En förening måste bygga på medlemmarnas engagemang där fler unga och vuxna vill ta plats, få vänner för livet, engagera sig, känna ett demokratiskt ansvar mm.

Det finns  inget motsattsförhållande i detta, bara det faktum att ens ålder gör skillnad på möjlighet till olika deltagande.