Ofta, särskilt när jag följer idrotten i media, blir jag förvirrad om vad som är vad? 

Landets största idrott, fotboll, har enorma ekonomiska resurser jämfört med alla övriga idrotter. Bara intäkterna från Svenska Spel uppgår till flera hundra miljoner. Sen tillkommer sponsormedel och intäkter från reklam och publik. 

Men trots enorm stöd återfinns svensk fotboll någonstans på 50:e plats på världsrankingen. Är man idrottsligt framgångsrik då? Tveksamt. Ändå, det rullar på och publiken kommer. Något annat än framgång lockar publikmassorna – och media.

Omgivningens betraktande

Judo är en av världens mest spridda idrotter och finns i de flesta länder med miljontals utövare. Här producerar Sverige någorlunda regelbundet idrottare som presterar i världsklass. Men, ekonomiskt och resursmässigt lever de här utövarna närmast svältgränsen. Framgångar ignoreras oftast i media. 

För att bli än mer förvirrad noterar jag att några idrotter som existerar enbart i en handfull länder i Europa regelbundet utropar världsklass så snart man vinner en turnering. Som innebandy, bandy och orientering.

Missförstå mig inte. Jag är engagerad i de idrotterna men jämfört med fotboll och judo är det svårt att hitta någon slags logik i hur ”man” ser på idrott.

Är det bara publiktillströmning som fångar medias intresse? 

Mycket får mer...

Vad betyder det att våra främsta fäktare, seglare, kanotister, jiu jitsu-utövare, längdskidåkare, utförsåkare, brottare, boxare, dansare, friidrottare (ibland) med flera lyckas och tar både OS som EM- och VM-medaljer men efter en kort exponering glöms de bort. Inte alla, men tillräckligt många.

Ekonomiskt stöd är inte att tänka på för åtskilliga. De får klara sig mestadels själva. Jämfört med fokuset på fotbollens utövare där varenda stukad vrist följs veckovis. 

Är det bara jag som tycker detta är förvirrande? Och i sin tur, vilka idrotter ska egentligen få finnas?

Frågan är medvetet provocerande. RF har 71 medlemsförbund som får statligt och kommunalt stöd och har förtur till anläggningar mm. Däremot har de ”nya” idrotterna som attraherar barn och unga betydligt mindre möjligheter till stöd i olika former och blir utlämnade att hitta stödformer själva.

Absolut ingen rättvisa

Nej, det finns ingen plattform för en form av ”fair-play” i rättvist stöd och objektiv uppmärksamhet från media. Förresten – har vi idag någon ”fri media” som ser idrottsliga prestationerna för vad de är och hyllar framgångar, belyser vardagen utan att styras av publikt intresse och pengar?

Likaså har dagens beslutsfattare inom stat, kommuner, eller chefer och tjänstemän fullkomligt snöat in på att det är bara handlar om barn och ungdomars hälsa. 

”Elitidrott” är väl det fulaste ord de känner till. Av dessa kan vi inte förvänta oss en öppen,trovärdig och seriöst engagerad diskussion om vad vi vill med vår idrott i Sverige.

Mina frågor kvarstår – lika förvirrande som jag inledde den… Vilka idrotter ska få finnas, vem ska få samhällsstöd och medial uppmärksamhet och varför.