Hela 1900-talets idrott byggde på att träna för att tävla, våra främsta idrottare blev hjältar och följdes av i stort hela nationen. Våra föreningar utvecklades ur 1900-talets samhällsbyggande och blev vår största folkrörelse. 

Att motionera är en relativt ny företeelse när arbetet förändrades från kroppsarbete till mer stillasittande, Barnen – ända fram till 60-talet fick mycket idrott och aktivitet genom skolan. På fritiden lekte man idrott. I skolan fanns ganska många veckotimmar och idrottsdagar plus att merparten barn var ute och lekidrottade på rasterna.

Själv inspirerades jag av Rekordmagasinet där våra främsta porträtterades, sen Idrottsbladet och Sportradions sändningar.

 Här träffades olika generationer

När jag började idrotta på tidigt 60-tal byggdes föreningarnas idrott på tonåringar, juniorer och seniorer upp till ca 30-årsåldern. Vi tränade för att tävla. Vi fostrades i våra klubbar genom att ofta få hjälpa till (sälja lotter, julkalendrar, ordna loppmarknader mm). Idrottsföreningen var också en skola i konkret demokrati och samarbete. Här träffades olika generationer oavsett politisk färg, ursprung eller social status.

Vid 18 års ålder blev jag också tränare, ganska vanligt då att låta tonåringar träna unga som gick på högstadiet.Under mitt liv som idrottare, tränare, ledare, förtroendevald, arrangör mm har stora förändringar skett. Dåvarande RF-ordföranden Karl Frithiofsson ledde svensk idrott att stå självständig och fatta egna beslut om sin inriktning. Regering bidrog med årligt verksamhetsstöd som INTE fick innehålla pekpinnar eller vara villkorade.  

Sen började annat hända…Större klubbar började ordna barnidrott perioder av året, vanligen mot avgifter- intäkter som ofta användes för att finansiera elitsatsningar. Fler anläggningar behövdes, kommunerna ställde upp – men började villkora tilldelning av tider med prio barn.

Med barnen kom också föräldrarna där många drogs in som ledare och tränare. I skolan minskade idrottstimmar, ändrade fritidsvanor minskade barn och ungas spontanidrottande.

Prio hos många föreningar blev barnen. Många föräldrar fick förtroendeuppdrag i styrelser och bidrog till klubbarnas ändrade prioriteringar. Allt oftare började tävlande, att göra resultat, att satsa, att stötta elitsatsning upplevas som något negativt laddat. De växande motionsloppen inom löpning, cykel, simning, orientering, skidor mm skapade ett

växande intresse för mer seriös träning långt upp i åldrarna. Numera är material, utrustning, ny teknik – ofta till stora kostnader en enorm kapitalmarknad med många intressenter.

Tappat sitt ursprung

En allvarlig konsekvens – är att merparten av landets idrottsklubbar idag tappat sitt ursprung, sin själ om man ska vara tydlig. Vad är en klubb idag? Barn, ungdom, elit, bredd, veteran, motion, lek, allvar?

En sak vill jag sticka ut hakan med: Barn ”går på idrott” en kort tid och sen byter, deras föräldrar, motionärer, prylidrottarna – är sällan en kulturförstärkare för en idrottsklubb. Det har alltid varit och är – tonåringar, juniorer, seniorer – i ålderspannet ca 14 år (högstadiet) upp till ca 30 år (börja jobba och familj) = 15 år av en idrottares liv som är kärnan som bär en fungerande klubb. Det är här man tränar ambitiöst, tävlar, resor, läger, jobbar tillsammans för att finansiera, gemenskap och upplevelser.

Kanske går svensk idrotts klubbliv mot sitt slut? Kanske är det andra driftformer som tar över. Kanske företag inriktar sig mot hela denna stora rörelse – som i den växande individualism vill idrotta på egna villkor, egen tid och plats och ständigt söka egna kickar, med sina hörlurar, prylar, utrustning, kläder mm.

Men, då upphör också hela den idrottskultur som förr kallades ”fysisk fostran”, där djupt engagerade tränare och ledare – som la större delen av sin fritid på sin klubb…där unga fick lära sig passa tider, ordning på sina prylar, fokusera, jobba hårt mot uppställda mål. Men, de upplevde gemenskap som ofta ledde till livslång vänskap, kärlek och relationer, glädje och upplevelser,

möjlighet att resa och se världen. Få av dagens före detta toppidrottare ångrar en sekund av sin egen idrottssatsning, inte heller de som inte ”blev något”. Merparten talar med glädje,

 goda minnen om sin idrottstid

Idag är stillasittande tonåringar en stor utmaning. Kanske är det 30 år av tjatande och fokus på barn som gör att barnen tröttnar på idrott och slutar idag i snitt i 10-12 årsåldern. Allt färre tonåringar finns kvar i föreningarna. Allt färre attraheras av föreningsidrott. Mycket talar för att vi måste byta dagens åldersfokus och satsa rejält på våra tonåringar – både ur perspektiven hälsa, träning/tävling och lärande om praktisk demokrati, gemenskap mm. 

Jag förvånas ofta – och upprörs över den totala frånvaron av diskussion om vad vi inom idrotten vill? Vart är vi på väg? Jo, jag vet att RF tagit fram något som kallas ”5 resor” ellernåt sånt. Men, varken jag eller någon jag känner har fått vara med. Resultatet blir väl som det mesta denna pappersorganisation gör idag – ett akademiskt dokument som få begriper.

Men, hur vill vi att idrotten ska utvecklas? Hälften av våra 22 000 idrottsklubbar har liten eller ingen fungerande verksamhet. Sedan 70-talet har de liksom glaciärerna halverats.

Det blir allt fler orter utan fungerande idrott, våra eldsjälar orkar inte med kommunernas, myndigheternas växande byråkrati och krav på egen finansiering.

Naturlig uppdelning

För några år sedan föreslog jag en uppdelning av idrotten, av det som RF idag härbergerar…

1. Barnidrott under eget paraply i nära samverkan med skolan.

Betala våra idrottsklubbar rejäl ersättning om de vill utbilda och ställa upp med kompetenta ledare och tränare.

2. Föreningsidrotten för de som själva tar ansvar för sitt idrottande, 14 – 35 år.

Här kan en avskild idrott helt fokusera på träning och tävlingsverksamhet, arrangera små och stora tävlingar, motionslopp, mästerskap och popularisera sin idrott i moderna former.

3. Motions och friskvård i alla dess former. Varje enhet är helt fristående från varandra, kanske underförbund, men kan givetvis samverka på många olika sätt. Men, äntligen kan vi få en fungerande idrottsrörelse igen där inte mängder av särintressen och myndighetskrav blir till denna pågående soppa av förväntningar och krav. Varje enhet bör vara helt  självständig! Frågan blir då SF:ens roll?