Men, vad är det vi talar om? Vad är innehållet i ett riktat och kraftigt förhöjt stöd till idrotten?

Om jag ska göra mig till tolk för en idrottsrörelse som tappat mycket av sin energi genom åren ser jag följande:

Idrott på skolschemat

In med 60 minuters schemalagt idrott varje dag i skolan från lågstadiet till gymnasiet. Den protest-storm som förväntas av de lärare som ser sitt eget ämne naggas i kanten måste mötas med efter-tanke och kloka lösningar. Idrottslärarna måste få tillbaka sin förberedelsetimme som togs bort för många år sedan.  

Inför nolltaxa för träningsverksamhet rakt över i hela Sverige. Inled ett långsiktigt program där rimliga mål är att bygga bort anläggningsbehovet inom en 20-årsperiod. Självklart gäller detta merparten av idrotter, inte bara de röststarka lagidrotterna. 

Inför också ett föreningsbidrag som ger varje klubb resurser att del- och halvtidsanställa såväl kanslipersonal som utbildade tränare – vars uppgift borde vara att hålla ihop klubbens föräldrar/unga/äldre ledare och ansvara för en kunskapsbaserad inriktning på sin idrottsverksamhet. Introducera samtidigt tillsammans med  RF ett ”vitaliseringsprogram” i syfte att bygga energi och framåtanda igen i landets idrottsklubbar.

Elit är inte ett fult ord 

Alltför länge har krafter som – av ren okunnighet, velat marginalisera idrottens hela verksamhetsområde fått framföra sina okunniga budskap oemotsagda. 

Ungdomar som har talang och ambition att nå långt måste få stöd för att ”nå sina drömmars mål”. De okunniga som marginaliserar har aldrig förstått att en vanlig klubbs strävanden binder samman barn-ungdomar-juniorer-seniorer-bredd- elit och motion. 

Det  är klubbarnas  klassiska miljö, som fostrar unga i praktisk demokrati, att ta ansvar, att passa tider och sköta sina uppgifter, att arbeta ihärdigt för att nå mål. Allt detta hänger ihop och bygger sammanhang.

Kör inte slut på ledarna!

Ännu finns det ledare och klubbar som vill och orkar. Idag finns också kommuner och städer som inser den sammanhållna idrottens betydelse och både stöder sina föreningar, stöder lokala och riksbaserade idrottsgymnasier. 

Men, många, många unga talanger lägger av därför att vägen mot ”drömmålet” är för slitig och de saknar nödvändigt stöd.

De unga som vill fortsätta efter gymnasieåldern med sin idrott inser det här mycket tydligt eftersom merparten av deras kompisar har lagt av, antalet kompetenta ledare och tränare ständigt minskar och att stödet från samhället är alldeles för dåligt. 

Det är synd och skam att det får vara på det viset. Inser ni hur illa ställt det faktiskt är på många håll. I klartext - det är hela vuxensamhällets ansvar, i hög grad ledande politiker och beslutsfattande chefer och tjänstemän! 

Elit ska vi ha

Här finns alltför ofta de som inte förstår, inte engagerar och inte tar till sig uppgifter som bekräftar idrottens nytta och i sin tur barnens och ungdomarnas behov.

Och så det återkommande påståendet ”att vi ska inte satsa på elit”. Ute i världen, i våra grannländer (framförallt Danmark och Norge) är elit något bra och eftersträvansvärt.

Låt oss ta fighten för att det ska bli det i Sverige också. Inte bara när någon tagit en guldmedalj och när en beslutsfattare vill synas tillsammans med de idrottare som lyckats.

Tävlingar och arrangemang

Det sägs ofta att vi ska söka, stödja och genomföra större evenemang i Sverige. När det sedan blir aktuellt, ja, då backar regering, stad och kommuner. 

Att kommuner värjer sig kanske är lättast att förstå – särskilt om de har ont om pengar. Nu arrangeras det ändå mycket i Sverige. Ett vanligt år genomförs tiotusentals arrangemang inom idrotten. 

När man för ett tag sedan redovisade omsättningen av alla små och större arrangemang inom idrotten, allt från korvförsäljning till stora turneringar, blev slutsumman nästan 100 miljarder per år. 

De avgörande svaren

Lägger vi till alla konsekvenser av idrott som nytta och mode inom försäljning i utrustning kan vi addera till ytterligare 100 miljarder. 

Nu är det inte idrottens förtjänst i sin helhet men idrotten genererar sådana ofantliga summor att man knappt tror det är sant. Men det är bevisat.

Som alla skatteintäkter, det kan vi hålla i minnet vid diskussioner om varför vi ska bedriva arrangemang. Sen kan vi alltid ställa frågan om varför staten bidrar med så futtiga medel till RF (1,7 miljarder) när vårt land tjänar så uppenbart mycket pengar på idrotten.