Tvärtom är majoriteten av både den förra och nuvarande regering, politiker i allmänhet, chefer inom stat och kommun ned i tjänstemannaleden direkt negativa/ fientliga till att stödja de unga talanger som kämpar för att nå sina drömmars mål. 

Tänk efter du också

För att inte vara helt orättvis ska jag ändå lyfta fram undantag i form av få kommuner som bidrar med stipendier och personliga lösningar till en handfull idrottare som finns i deras område. Men, de är lätt räknade. 

Merparten av Sveriges beslutsfattare måste ha deltagit i något slags kollektivt tältmöte där mantrat kom att bli "inte vårt ansvar". 

Hur kan jag påstå detta så generellt? 

Jag uppmanar dig som läser detta att omedelbart börja läsa nämndprotokoll, uttalanden av ansvariga, riktade medel som styr statliga och kommunalt stöd till RF, distriktsförbund och föreningar. Entydigt återkommer styrtext innehållande "barn och ungdom, integration, jämställdhet och liknande samhällsfrågor. 

Besviken och arg

Varje tillfälle då frågan om stöd till lokal och central elitverksamhet kommer upp kommer svaret nästintill reflexmässigt "inte vårt uppdrag". 

Själv är jag intill ursinne skitförbannad på detta stupida och hjärntvättade svar. Resultatet är att regeringens tidigare elitstöd till RF inte längre finns. 

Det får till följd att specialidrottsförbunden saknar ekonomi att stötta sina landslag, tränare och aktiva på den nivå som behövs. Sveriges klubbars antal minskar förfärande fart. Allt färre idrottare får hjälp av sitt förbund och klubb. 

Återstår gör mamma och pappa - om de har möjlighet. Samtidigt pågår sport som underhållning oavbrutet i media, TV, radio och på arenor. En smal grupp av idrottare som ändå tagit sig hela vägen fram får möjlighet att visa upp sig. 

Allt färre orkar

Sveriges Olympiska kommitt'e har upprepat konstaterat att det blir allt färre talanger som når olympisk nivå. Inget konstigt alls när grunden för att tusentals unga talanger ska vilja och orka att lägga tio år av sitt liv för att närmast chansa på att lyckas. 

Tror du mig inte? Ok, svara då inte bara lättvindigt genom annan åsikt som svar till mig. Lyft dig ur tyckarfotöljen, ta kontakt med merparten av våra specialidrottsförbund, tränare och ledare i landslag, klubbledare och gärna några av de ca 50 000 elitaktiva. 

Du kommer att bli förskräckt när du inser att deras livsvillkor och vardag är helt oacceptabla i relation till det mediala intresset och uppmärksamhet från politiker - som gärna visar upp sig vid hemkomsten från det mästerskap där idrottaren vunnit medaljer och där får blommor samtidigt som man gärna fotograferas tillsammans med den tillfällige hjälten. 

Visst finns det pengar

Finns det inga pengar som kan styras till idrottarna, frågar man sig.Självklart finns det pengar. Det har aldrig funnits så mycket pengar i vårt land som idag. 

Men, som många andra områden går inte pengarna till dem som behöver dem. Enligt sammanräknade uppgifter uppgår den totala volymen intäkter från samtliga idrottsarrangemang, stora som små i Sverige till ca 120 miljarder!!! 

Skatteintäkterna från dessa tillför statskassan uppemot 30-40 miljarder i skatt och moms. Men hur mycket återkommer som stöd för att tillförsäkra att idrotten kan "investera" och stödja fortsatt stöd till idrotten? Väldigt lite! 

De andra då...

Svenska Spel delar ut 1 miljard till två idrotter (hockey och fotboll) varje år från intäkter av spel. Allt sker på offentliga arenor, i ett omgivande samhälle som på olika sätt bidrar till dessa intäkter. För mig är det obegripligt att pengarna oavkortat går till de som redan har medan de som inte har inget får. 

Är det så här vårt samhälle ska utvecklas? Ren och skär kapitalism där de fattiga ska hållas kort. Tar de sig upp kanske de kan få en skärv, kanske... 

I min värld är det ännu värre. Idrotten som bred folkrörelse saknar framtid. Sakta håller den på att tyna bort medan allt fler kommersiella intressenter tar över och gör pengar på allt mer professionella områden. Adjö till den idrottsrörelse vi en gång hade.