Jag själv lämnade grundskolan (lärare) för snart 30 år sedan. Då hade ungarna relativt mycket idrott på schemat, idrottslärarna sin scheamalagda förberedelsetimme, idrottsdagar samlade hela skolan, klubbarna erbjöd ett mycket stort utbud,  träningsintresserade ledare ägnade sig åt – ja, just det, idrott i praktiken. 

"Jag har parkerat bilen"

Själv tillhörde jag en generation som levde som vi kände – vi spontanidrottade, gick från och åter till skolan och överallt vi behövde. Varje ledig tid ägnade vi oss åt idrott oavsett väderlek. När jag började tävla frågade jag en dag min far som just kommit hem från jobbet (grovarbetare) om han kunde skjutsa mig med bilen till andra sidan stan där jag skulle tävla.

Han förstod inte frågan utan svarade ”Va? Men, det är ju du som ska tävla. Bilen är ju parkerad”.

När jag i 18-årsåldern började leda träning för barn gick jag på varenda kurs och föreläsning som fanns och vi var många som delade det intresset. Däremellan diskuterade vi intensivt om olika träningsteorier.

Datorn, mobilen, skjuts...

Sverige har alltid varit ett land där merparten har arbetat fysiskt och mycket. Så byggdes detta land. I vår moderna 1900-talshistoria klev unga män (och senare kvinnor) fram ur skogarna och stugorna och slog världen med häpnad på idrottsarenorna.

Någonstans på 60-70 talet kom den stora förändringen… De fysiska jobben började försvinna via teknik och maskiner. Svenskarna tog kontoren i besittning. Bilen blev var mans egendom. Politikerna tjatade om ”mer matte och svenska” i skolan. Idrottsämnet minskade. Idrottslärarnas förberedelsetid försvann. 

Datorn kom och sedan mobiltelefonen. Föräldrarna började skjutsa sina barn ända fram till skolporten. Svenskarna började lägga på hullet rejält. För varje tioårsperiod ökade tioåringarnas snittkroppsvikt med fyra kilo – vid varje mättillfälle. 

Det fanns ingen som varken ville eller kunde prata om förändring. Det brukar sägas om oss svenskar i världen att ”där råder samförståndets kultur”. Ingen törs framföra någonting innan en fråga ”mognat”. Då riskerade man att bli hackkyckling. Ja, och uppriktigt, är vi inte mer mesar som sällan törs framföra en egen åsikt...

En armé av tyckare

I alla fall, barnidrotten gjorde sitt intåg genom att föräldrarna blev angelägna att småbarn skulle ”gå på – fotboll, hockey, friidrott” m m mm. Den spontanidrott som somnat in skulle ersättas med någon timme ledarledd aktivitet – efter att man suttit en timme i rusningstrafiken för att komma till en riktig klubb. 

Föräldrarna gjorde entré som en-gång-i–veckaledare. Kortkurserna gjorde att det flödade ut föräldrar som ledde barnverksamheten. I och sig bra men den kompetens en växande person/barnet skulle behöva saknas. Och som en konsekvens - vi fick en armé av tyckare som i alla möjliga och omöjliga sammanhang framför synpunkter. 

Ibland mycket kloka, men ofta korkade. 

Så kom ett nytt sekel, nu är det 2016…

Plötsligt rynkar beslutsfattarna pannan och säger ”det här måste vi göra något åt”.  Kanske kommer skolan nu att börja införa mer fysisk aktivitet – om inte byråkraterna reglerar sönder innehållet till teori och pappersarbete.

De sitter och slappar

Spontanidrotten då?

Jag hoppas det är fler än jag som på vardagskvällar, helger och lov är ute och rör på sig ute i samhället. Ser ni några barn? Nähä… Var är de? Ser ni några vuxna? 

Ja, under helgerna då några febrilt snickrar och putsar. Ser ni familjer, personer som är ute i våra parker och skogsområden? Nähä, inte där heller.

Svenskarna sitter inomhus och slappar. Det är den nya livsstilen – förutom en minoritet som idrottar och tränar mycket.Den idrottsrörelse där jag vuxit upp och fostrats fysiskt, som ledare och lärt mig hugga i och hjälpas åt håller på att omvandlas till landets största lekis. 

Och beslutsfattarna har svårt att förstå sammanhang och konsekvens. De är frågande, hur kunde det bli så här?  

De styr hårt de ekonomiska medlen till ”rätt saker”. Att uppmuntra idrottsklubbar att i första hand hålla på med idrott kommer snart att vara nåt halvskumt. 

Det har vuxit en slags uppfattning om att fysisk aktivitet är bra för hälsan, jodå, och idrotten borde också kunna ägna tid åt värdegrundsarbete, jämställdhet, integration (skulle det vara något nytt, det har vi ju ägnat oss åt i 50 år), miljöarbete, demokrati (har vi också gjort i mer än 100 år) etc. 

Kom med något nytt, uppmuntra oss , stöd oss till att bli idrottsföreningar igen!

Kompetens allt mindre

Just nu håller man på med statistik över bildningsnivån hos svenska tränare… Intresset sjunker nämligen snabbt och mycket oroande. Den samlade kompetensen i den svenska tränarkåren faller snabbt. Det är nog fullt möjligt att ovan mer ”korrekta och samförståndsfrågor” är något som idrottsrörelsen börjat bli riktigt vassa på. Konstigt vore väl annars.

I toppen på prestationsidrotten finns våra allra främsta toppidrottare, många kända – ännu fler okända. 

Under generationer har landets toppidrottare inspirerat vår befolkning att själva försöka. Halva Sverige började spela tennis och åka slalom när Borg och Stenmark härjade som bäst. 

Svenska fysiologer vann världsrykte på 60-70-talen. Kompetens bygger på att kunna, att ta reda på genom vetenskapligt systematiskt lagarbete. Detta synsätt står inte särskilt högt i kurs i vårt land. 

Dagens tränarkår smälter ihop, våra fysiloger får forska i det som finansiärer (ofta företag) efterfrågar.

Men tycker, det gör varenda människa! Varje beslutsfattare, idrottsförälder och hela den nya våg som svept in i föreningssverige. 

En "gulli-gullidrott

Vi har fått en ”gulli-gullidrott”. Få unga talanger känner lust och motivation att satsa mot sina drömmars mål inom idrottssverige idag. Allt färre ledare vill ge sig in i det åtagande seriös satsande idrott innebär. Man får mest skit för sitt engagemang.

Orsaken till att kompetensen hos våra tränare sakta sjunker blir härigenom uppenbar. Att lägga 10-15 år av sitt liv på ett oftast obetalt arbete som kräver tålamod, hängivenhet och tid – till 90 procent efter den vanliga arbetsdagens slut… 

Nä, tror inte särskilt många vill det.

För att göra detta ännu mer besvärligt, när jag nu ändå håller på att gnälla bildas det ”stormgrupper” som med full energi attackerar de få som ändå vigt sitt liv åt idrotten. I en rörelse som idag samlar ca 2,8 miljoner medlemmar kommer det alltid att hända mindre bra saker, ibland rentav riktigt dåliga. 

Den kärnrörelse inom idrotten som ännu håller ställningarna och vill göra ett bra jobb får återkommande så mycket kritik.

Då kommer media rusande och i deras följe kommer ”tyckarna” – som givetvis är mycket indignerade och vill ställa människor till svars. Vem är ansvarig syndabock att häckla? 

Vad vill jag med detta gnällande?

Jo, jag vill framföra starka känslor och åsikter – och kanske, kanske lyssna till kloka och goda kollegor som liksom jag saknar andan i ”det goda samhället”. Vi som är ganska trötta på samförståndskulturen.

De som aldrig törs gå i täten, sällan framför vettiga åsikter de själva står för, de gör oss väldigt trötta. Och jag gillar inte delar av det samhälle som vuxit fram med egoism, individualism där man bara ser idrotten ur sitt eget sugrör. Tyckarkulturen är inget jag gillar.