Förutsättningarna har och ska förändras över åren. Men varför ska det behöva bli sämre? Vi borde lära av dåtiden och nya upptäckter.

Världsledande

När jag själv var ung idrottare på 60- och 70-talen var det oftast eldsjälar som drev idrotten i våra föreningar. För många av de personerna var det en livsstil, för klubbarna och idrottarna var de oumbärliga. Den ”vanlige” ledaren/tränaren i idrottens Sverige hade en omloppstid om åtta-tio år i snitt. 

Självklart drog de s k eldsjälarna upp antalet snittår. Tränarna var oftast självlärda. De läste mycket, diskuterade träning och prestation. I och med att svenska forskare/fysiologer inom idrott blev en växande skara och världsledande inom idrottsrelaterad forskning växte intresset för prestationshöjande träning. Namn som PO Åstrand, Bengt Saltin, Borg, Björn Ekblom, Bertil Sjödin m fl blev världsauktoriteter inom dessa områden. 

I spåren uppstod en flora av kurser, seminarier och utbildningar, bla GIH:s tränarutbildning. SISU och förbunden mötte detta växande intresse med otaliga utbildningar.

Sämre villkor för tränare

Idag är omloppstiden för en ledare/tränare ca ett och ett halvt år i svensk idrott. Merparten av dessa ledare finns inom barnidrotten där många föräldrar följer sina egna barn. Färre jobbar inom ungdoms, junior och seniornivå. 

Och - intresset för fortbildning och utbildning har minskat markant. 

Kanske vardagsledaren har fått mer att göra på ordinarie arbete, hemma och på fritiden. Den högre tränarutbildningen lockar alltför få. Efterföljare till Åstrand och Saltin m fl syns knappt. 

Vad värre kanske är - det finns knappt någon växande arbetsmarknad att tala om för de som ändå väljer att utbilda sig inom idrott, framförallt som yrkestränare. Mer än hälften av de som går igenom högre tränarutbildning får andra jobb än att vara tränare för tävlingsidrottare. De blir klubbadministratörer, PT på gym mm i stället.

Man gör så gott man kan…

Självklart ska vi stötta de ledare och tränare som ändå bidrar till att leda verksamhet inom svensk idrott.

De gör vad de kan för att göra en bra insats. 

Det ska de ha heder för, särskilt som flertalet gör det helt ideellt och på sin fritid. I samma takt har strukturen förändrats. Med en växande barnverksamhet i klubbarna har också kraven på olika uppgifter bara ökat och ökat. 

Samhället har lagt ansvaret för barns och ungdomars hälsa på klubbar, ledare och tränare. Och med villkorade stödpengar. Därtill har många av barnens föräldrar höga förväntningar på att just deras behov blir tillgodosedda. 

Det är en bakvänd utveckling. För mig som har fostrat generationer av idrottare är det inte lika självklart att bli tränare i en klubb utan att fundera flera gånger om vad jag vill använda min fritid till – eller rentav min eventuellt tränarkarriär till.

Omvärlden har accelererat!

Det här är en beskrivning och förklaring men ursäktar inte att Sverige nästintill saknar ambitioner att hänga med, kanske rentav leda en utveckling inom prestationshöjande idrottsverksamhet.

Idag ser merparten av världens utvecklingsländer nyttan, ekonomi, marknadsföring och goodwill via idrottsliga framsteg. De satsar seriöst på att vara med i denna tävlan. Det gör inte Sverige.

Våra tränare tappar kompetens i en internationell jämförelse och det sker med förfärande fart. Samtidigt som tränar- och ledarutbildning har en hög akademisk och yrkesmässig status i omvärlden finns bara en låg status och få karriärmöjligheter för svenska tränare. 

Därför kan vi inte vara bra

För, ärligt sagt – det finns väl ingen som är så okunnig om kompetensens betydelse, om forskningens och prestationsutvecklingens betydelse att han/hon/den tror att man kan sitta på läktaren eller framför TV:n och tro på under, att amatör/fritidstränare med aktiva som idrottar på fritidsbasis med kunskaper från 60-talet kan konkurrera med omvärldens tränare med kompetens och resurser på 2000-talet?

Varför tror någon att svensk fotboll ska kunna vara på Europanivå när tränarna oftast saknar formell kompetens, rekryteras inom egna familjen och de aktiva drivs fram inom egna leden? 

Gör gärna samma jämförelse idrott efter idrott och ni inser varför allt fler norrmän och kvinnor i täta led vinner allt inom skidor, spanjorer vinner allt i fotboll, tyskar och öststatare allt inom tyngdlyftning och brottning samt en lång rad andra idrotter. 

Vi måste lita till fakta

I omvärldens tränarkulturer bygger man kompetenscentra med experter inom olika områden som bärs av samma grund, nämligen den enskilde idrottarens bästa. 

Vad får vi för tränarkompetens när det mesta som kallas resurser, vilja och systematik saknas? Svaret är enkelt: Vi får en Tyckarkultur!

Liksom i alla andra ”okunniga” sammanhang tycker man om allt och alla – eftersom det inte finns en seriös kunskapskultur där man bygger utveckling genom processande. I en sådan tar man först tar man reda på fakta, sen planerar och genomför man. Fakta är kunskap, systematik är ordningsföljd, mål år planerade resultat.