Varenda dag media presenterar idrott är det i form av genomförda matcher, resultat eller enskild idrottares förehavanden. Var är programmen, inslagen om regeringens idrottspolitik, var är vår idrottsminister, var finns Sveriges största folkrörelse i svensk politik?

Just hemkommen från EU-konferens om Dual Careers (idrottarens dubbla karriärer) som i år arrangerades i Århus Danmark.

Fylld av redogörelser och statistik var jag inspirerad av Danmarks idrottsminister Lone Hansen som med bravur berättade om hur viktig idrotten, resultat, framgångar och hur hela landet står bakom ett genomtänkt och konsekvent program som innehåller allt från barnidrott till olympisk satsning.

Jag blir förbannad!

Ärligt: jag blev förbannad! Arg och besviken över att vara där och representera ett framgångsinriktat land som mitt Sverige där idrotten liksom både finns och ändå inte.

I Sverige finns inget departement för idrott, den minister som fick idrottens frågor – också i sitt knä

blev sjukskriven efter gått in i väggen över att ha hela sjukvården också. Den nuvarande ministern är helt osynlig. Vad Sverige, regering, departement, ministrar m fl. vill med idrotten står skrivet i stjärnorna.

I have a Dream! – Att varje dag få lyssna och se hur stora viktiga frågor om idrott, inte bara resultatrabbling får plats i samhällsdebatten.

Var finns mål och strategier?

Att slippa höra hur ansvaret för integration, jämställdhet, miljö-certifiering, anpassning hit och dit, barns hälsa mm är idrottens uppdrag när det är hela samhällets uppdrag. Låt mig få höra viktiga diskussioner med mål, strategi och verksamhet som vitaliserar den idrottsrörelse som levt i 150 år i vårt land.

My dream är att få vara med och vända trenden av fler vita fläckar där klubbar och verksamhet inte längre finns, att slippa höra att vi inte attraherar tonåringarna längre (tacka faan för det när barnidrottandet drivits in absurdum med varenda unge sen de kunnat gå och skjutsas in i storklubbarnas knatteverksamhet. Och när de är 15 år är de idag utledsna på idrotten.

Låt mig få vara med om att vi lyfter svenska ledare och tränare, får dem i utbildning igen, får dem att känna glädje och längtan av att få hålla på med riktig idrott – inte barnpassning, inte alla jäkla värdefrågor (dem får de ändå i alla möjliga sammanhang).

För många talanger slutar för tidigt

My dream är en vital debatt om hur vi engagerar fler tonåringar, fler vuxna ledare, fler eldsjälar, hur vi skapar vettiga villkor för vår ännu levande föreningsidrott, hur vi bygger nya sorters arenor för multianvändning, inte bara arenor för de stora publikidrotterna som kommunala skrytbyggen.

Om jag dessutom får uppleva att våra allt färre unga talanger som idag lägger av alltför tidigt eftersom stödet inte finns – att de ges bra möjligheter att satsa på sin idrott, få leva sin dröm de år de kan utvecklas, flera som vågar ta språnget i en stöttande omvärld och många svenska idrottare kan stolta stå på pallen – då blir jag nöjd. Vägen dit är känd, men byggs inte.

Går inte utan politisk vilja

I vårt land finns ett fåtal klubbar och orter som av egen kraft försöker – men, det är tillsammans vi är starka, därför saknas en utvecklingskultur, saknas miljöer där unga talanger kan blomstra hela vägen in i kaklet – och ändå känna att livet efter idrottskarriären också ser bra ut genom ett samhällsstöd där dubbla karriärer är en självklarhet, där kommuner, idrotten, staten, lärosäten ganska enkelt och ganska billigt erbjuder dessa kulturmiljöer. Men, utan en politisk vilja händer väldigt lite.

Detta ”Politik är att vilja” sa Olof Palme redan på 70-talet. Viljan till nationellt idrottspolitiskt stöd saknas ännu 2017. Ska det vara så här?