Den byråkratin kan vi inte tillåta!

Denna text är en krönika. Syftet med texten är att påverka. Åsikterna är skribentens egna.

Jag har varit med om att bilda en ny idrottsförening. Många av er som läser detta vet ju och får ofta höra att vi ideella ledare  är så viktiga för samhället och gör så fina insatser för barn, unga, bredd, elit och veteraner. Vi är ju oundgängliga för demokratin, för folkhälsan, arrangemang underhållning, samhällsbyggande mm. Eller, har jag fel? Tillhör jag en utdöende art?

Vår nya idrottsförening, en bökig historia börjar här…

Maj 2019. Det var dags att starta vår nya förening. Bildandemötet gav oss förtroendet,

en tillfällig styrelse bildades, protokoll upprättades. Nu skulle vi köra igång.

Skatteverket

In på deras hemsida…Fyll i noga. Ett Organisationsnummer måste sökas. Skicka in bildandeprotokoll, stadgar, uppgifter om styrelsemedlemmar och kontaktuppgifter. 

Återkommande krav på stadgar där vi hänvisade till RF:s normalstadgar i väntan på vårt

första årsmöte.

Riksidrottsförbundet

Med Organisationsnummer, stadgar, bildandemöte, styrelse etc blev det en upprepning

av föregående men med vissa egna RF-krav. Här fick vi ett Föreningsnummer (till vad vet vi inte ännu).

Friidrottsförbundet

Åter en upprepning av föregående. Intressanta krav var orginalprotokoll och egna stadgar. Än en gång fick vi berätta att vi ännu inte haft vårt första årsmöte. Bildandeprotoll

skickades in. 

Stockholms Friidrottsförbund

Repris på föregående. Hitills hade vi fått kalla till tre extra styrelsemöten för att kunna skicka

originaldokument.

Avgifter

Ett antal fakturor ramlade in. Avgifter, medlemsavgifter avkrävdes trots att vi ännu inte 

kommit till det skedet vi skulle ha formella och beslutade medlemsavgifter. Blev att betala

dessa ur egen ficka – ovanpå massor av oavlönat fritidsarbete. 

Bank – ID

Att få Bank-ID, kontonummer, swisch m m krävde – ja, rätt gissat bildandeprotokoll, stadgar,

styrelsebeslut om teckningsrätt…4 månader innan Nordea blev klara. Idag fungerar swish efter månader av samtal med 10 olika personer på Nordea (för att de inte vet vad som saknas men, nåt saknas). 10 olika handhavare med olika krav. Omöjligt att få prata med samma person två gånger.

Nu då…

Men för att få söka LOK, boka träningsarena, kunna söka stöd krävdes av Stockholms Idrottsförvaltning kontakt med Bokningen, Juridisk avdelningen, Ekonomiavdelning m fl.

Ständigt nya krav, nya uppgifter, rätt skrivet, fyra månader av ”rätt” handlingar men i deras

version. Två veckor av insamlande av medlemsförteckning var i ”fel format” och fick göras om. Sedan fick vi ett ”kundnummer” som är ett måste för bokning av arena. Stadens förvaltning verkade helt missförstått varför de finns till. Gång på gång hänvisades vi till

”gällande regler”, policys, EU-stadgar, hemsidor, omfattande texter ”nånstans” samt ”det

vet alla-så här har det varit i årtionden”. Intressant bemötande när vi ska starta en ny förening i den värld som ofta påpekar hur viktiga vi är…

"Ni måste"

Den tjänstemannakår som ska vara till för oss verkat helt missuppfatta vem som är till för vem. 

Mer…

”Ni måste aktivera Idrotten Online” – två veckor där systemet inte fungerade varför sanktion

av tävlingar, anmälningar mm inte fungerade. Sen, LOK-stödet krävdes otaliga turer innan vi var färdiga. Någon skickade en digital manual som krävde 25 pappersutskrifter för att kunna

användas. Här trodde man att denna ”enkla och tydliga manual bara var att läsa igenom och använda vilket hade krävt två parallella datorer för att kunna användas. När vi äntligen skrivit ihop och räknat sammankomster mm trodde vi att dokumenten skulle skickas in. Nej,

nu skulle de skrivas in i ”nya rapportsystemet” – digitalt. Suck, suck, suck.

Vem bestämmer vad?

När vi efter 6 månader försökt göra allt i alla led uppstår ett andra varv. Skatteverket och banken (Nordea) återkommer och säger att ”ni måste ha med ett IF i ert föreningsnamn, annars gäller inte namnet”. De menar på fullaste allvar att vi ska tröska igenom alla parter

och ändra ett nytt varv innan vi i deras ögon blir godkända. I och med att vi gjorde detta fick

vi tröska igenom systemet med alla parter en gång till innan även detta blev klart.

Visst ”kompletterande” 

500 idéella ledatimmar för att kunna vara med på ruta 1!

Så är vi nu igång och är ”nästan startklara” – när visst ”kompletterande” uppgifter skickats in

och givetvis måste godkännas av denna lilla arme av handläggare som ”bara gör sitt jobb och

följer regelverken”. 5 personer hos oss har lagt ca 500 timmar av fritid – idéell tid på enbart byråkrati

Varje part visar oerhört liten förståelse för vem som är till för vem. Oändlig upprepning av mantrat ”följer bara reglerna”. 

Om vi missar en detalj, då...

Snart är det dags. Vi får inte missa något. Då börjar ovan kvarnar att återigen mala. En styrelse ska väljas, den första valberedningen, årmötesprotokoll, teckningsrätt är ett måste,

fördelning av styrelsearbete, medlemsförteckning som följer GDPR.

Vem är till för vem?

Vi har många gånger blivit oerhört irriterade på de ca 100 olika personer vid ca 12 organisationer, bank, myndighetsutövare som verkade fullkomligt ovetande när vi upprepat

ställde frågan om ”Vem som är till för vem”. Är vi idéella ledare och förening till för er som om och om igen hänvisar till någon annan, till regler, ställer krav, framför egna tolkningar av krav – samtliga riktade till oss. Varje avkrävd handling hänvisades till en här avsedd hemsida.

Ett oändligt letande efter ”rätt sida, rätt uppgifter, inte missa – då blev det rödmärkt”.

Varför har det blivit så här`

Vi har ju själva valt att lägga vår fritid, obetald tid för att vi vill göra en viktig samhällsinsats.

Vid otaliga tillfällen kliver politiker, chefer, tjänstemän, idrottens ledning och en kör av instämmare fram och bedyrar hur viktiga våra ledarinsatser är. Armen av handläggare, informatörer, projektledare, IT-folk, piloter, strateger bara växer, var och en noga följande ett alltmer svåröverskridligt regelverk och styrningar. Vi som vill göra blir färre och granskarna fler. Att medverka i diverse möten med denna ledningskultur ger ofta overkliga

känslor. Så mycket prat, dokument, möten, projektbeskrivningar, rapporter, uppföljningar 

m m mm. Detta bara pågår, fullkomligt omöjligt att stoppa, om ens få att reflektera.

Oftast anses det vi gör vara fel, inte passa i regler, förutsättningar, prio mm. Andra vet oftast

bättre. Anpassar vi oss inte blir det inget stöd. Gör vi det går vi hem med ännu mer att göra, aldrig mindre. För oss står det klart att systemet anser att VI är till för dem.

Att få konkreta svar från en ansvarig person blir allt svårare. Vi som vill göra snubblar ständigt över de som ska tycka, lägga sin syn, ta vidare, utreda, projektbeskriva, beslutsunderlaga nånstans ”därborta”.

Inte undra på...

Eldsjälar och idrottsklubbar blir allt färre

Små föreningar försvinner…Under de senaste 40 åren har antalet aktiva idrottsklubbar halverats. Större klubbar tvingas bli företagsliknande för att klara sin vardag. Vem diskuterar detta? Vid senaste Riksidrottsmötet ställde jag frågan – ”Vad pratade ni om – som handlar om våra föreningars överlevnad och funktion”? RF:s ordförande svarade aldrig på min fråga.

Frågan om hur vi ska få ett samhällsstöd till oss som gör får sällan eller aldrig utrymme.

Ingen av de hundra och åter hundra byråkrater som säger sig vilja hjälpa mig/oss agerar som

om ovan fråga är viktig. Att följa ett regelverk är betydligt viktigare – även om patienten dör.

Tystnadens arrogans..

Min fd ordförande påpekar att våra upplevelser är ”normaltillstånd” idag. Ingen verkar vara till för andra, att lämna besked, kommunicera med utförare, vara till för någon annan…

Allt detta verkar tillhöra förr. Idag får man sällan eller aldrig svar på frågor– vi ställer.

Det verkar numer inte finnas mottagare av ställda frågor. Ärligen ska också sägas – alla är

oftast vänliga och låter tillmötsgående, men väldigt lite händer konkret. Ofta självdör frågor

i någon slags tystnad. 

Vi har tillskrivit Idrottsnämnden och utbildningsnämnden i principiella frågor. Enligt kommunlagen är de skyldiga att besvara medborgarfrågor och förslag. Men, inget svar kommer. En känsla av att vara oviktig blir allt starkare. Ytterst tycker jag det handlar om vilket slags samhälle som håller på att växa fram. Respekten för oss är minimal, en växande arrogans, en rutin att aldrig eller ytterst sällan besvara ställda frågor växer…

 

För inte så länge sedan (90-talet) kändes det som dessa organisationer, myndigheter och politiken var engagerad och brydde sig. Den känslan blir allt svagare. Varför är det så?

I vårt fall skrev vi till Stockholms Stadshusdirektör och begärde åtgärd. Efter en dag fick vi ett standardsvar ”vi har emottagit din skrivelse”. Sen, återigen tystnad. 

Starta inte fler föreningar!

Med denna berättelse vill jag varna nya ledare som vill starta en förening. Gör inte det. Gå ut i vardagen och gör något konkret för andra, för de som behöver det. 

Det måste vara fel av mig, av oss som accepterar denna utveckling (inveckling). Detta är inte det goda samhälle jag vill verka i! Någonting är i grunden fel. Jag har alltid varit övertygad om att alla vill göra sitt bästa, även alla de jag här räknar upp som mestadels är störningar och hinder i mitt vardagliga fritidsarbete. Men, någonstans i någon tid inleddes denna Kafkaliknande utveckling. Vi kan inte tillåta detta! Hjälp till att riva detta och få de som vill behålla sina anställningar att göra ett gigantiskt omtag där vi tillsammans bygger enkla ”att göra-team”.

Vad ansvariga vill göra åt detta har jag ingen aning om. Frågan är om någon ens bryr sig.

Tystnadens arrogans 

Konsekvenserna är ju att Sveriges största folkrörelse fortsätter att nedmonteras

Skriv kommentar

Idrottens Affärers artikelkommentarer modereras aldrig i förväg. Därför omfattas de inte av utgivningsbeviset utan varje person som skriver en kommentar står själv som ansvarig.
CAPTCHA
För att kunna stoppa spamrobotar på Idrottensaffarer.se ber vi dig fylla i texten i bilden i rutan nedan.
Image CAPTCHA
Enter the characters shown in the image.

Plötsligt kallade regeringskansliet till presskonferens. Och fram klev idrottsminister Amanda Lind och sa:

- Vi ska inte gå ur pandemin med en hälsoskuld.

Varpå hon meddelade att idrotten får 400 miljoner kronor i extra stöd för återstart under 2022.

Du får gå var du vill och sitta där du önskar. Så kom det efterlängtade beskedet. Grindarna öppnas till alla arenor och hallar där idrott utövas.

Deltagartak vid allmänna sammankomster och offentliga tillställningar tas bort från 29 september och dessutom försvinner krav på avstånd mellan sittplatser och mellan sällskap. 

Här kommer ett glädjebesked till idrotten..Antalet elitidrottare som studerar på Mittuniversitetet har aldrig tidigare varit så högt. Sedan 2018 är ökningen närmare åttio procent och numera studerar inte mindre än 130 elitidrottare samtidigt som de satsar på sin idrottskarriär

Jerry Andersson, 56, Mr Troja, fick för ett år sen beskedet via Facebook att han inte var önskvärd i Ljungbyföreningen längre. I dag presenterades han som ny i Växjö Lakers organisation.

Nils van der Poel är annorlunda. Inte bara för att han blev en världsstjärna på skridsko.  Det kunde ske tack vare annan träning – och han fortsätter i de  spåren.

Just nu laddar han mot Peking hos jägarbataljon i Arvidsjaur. Detta som en konsekvens av ett samarbete mellan Sveriges Olympiska Kommitté och Försvarsmakten har. De har enats om  om att inleda olika typer av samarbeten för att lära av varandra.

För ett år sedan avslöjades Unibets rekordsponsring när bolaget gick in som huvudpartner till svensk elitfotboll. Ett avtal som löper över sex år, med option på ytterligare sex år, med ett initialt värde på 900 miljoner kronor eller om optionen utlöses ett totalt värde på 1,8 miljarder.  Nu väljer Unibet att utöka satsningen genom att också bli presentationspartner.

Sportbladet fortsätter satsningen på bandy och sänder i höst och vinter alla matcher i elitserien samt Svenska cupen på Sportbladet Play. Samtidigt värvas bandyprofilerna Christoffer Million, från Bandypuls och trefaldige VM- och SM-guldmedaljören Jonas Claesson som experter till redaktionen.

I veckan exporterade fotbolls-Sverige ytterligare tvåt jejer till utlandet Hanna Bennison (Everton)och Filippa Angeldahl (Manchester City) valde England och därmed har inte mindre än 48 tjejer  lämnat Sverige för tjänstgöring på annat håll.