”Vem äger idrottsdemokratin?”

Denna text är en krönika. Syftet med texten är att påverka. Åsikterna är skribentens egna.

I tre uppmärksammade artiklar har jag försökt konkretisera och beskriva hur idrotten - vår största folkrörelse - misshandlas och ignoreras av  i detta fall,  Stockholms Fullmäktige, Idrottsnämnd och Idrottsförvaltning. Över hundra personer har stöttat min kritik fullt ut. 

Inte en enda har påtalat att kritiken är felaktig.

Vi idrottsledare har sällan eller aldrig något forum där våra upplevelser, vår idrottsliga vardag uppmärksammas. Jag själv upplever detta som fullkomligt respektlöst. 

Det är ju så viktigt att vi kallar våra medlemmar till årsmöten, gör val – där protokoll och styrelse måste insändas till myndigheterna. Men, där upphör demokratin. Från detta fattas alla viktiga beslut högt över våra huvuden. Det är alltid ”någon annan” 

som  gör det. Det finns aldrig ”någon” att kommunicera med. De beslut som fattats 

är bara att gilla. Så det så!Demokrati (från grekiska demos=Folk  kreti=styre)

De lyssnar inte på oss

Utformningen av vår demokrati är att våra folkvalda ska tillvarata våra intressen, ha stora

öron som lyssnar och små munnar som säger väsentligheter utifrån ”rörelsens” behov och tankar. 

Mina erfarenheter från idrotten är att total frånvaro från de som vi, bl a jag själv, har valt som företrädare. De gör sig oåtkomliga, vägrar kommunicera. Beskäftigt fattar de beslut utifrån signaler som kommer från helt andra håll än i den vardag jag vistas i

– Så upplever jag det  tillsammans med tusen och åter tusen andra ideella idrottsledare.

Företrädare? Nej, tvärtom – här har man stora munnar och pyttesmå öron! 

När de framträder är det klyschor med stora förväntningar om vad idrotten ska göra. Varför fungerar ”demokratin” så uselt när det gäller idrotten?

Kanske är detta mest ett storstadsfenomen? På mindre orter träffas idrottsledaren och kommunalrådet i matbutiken eller torget, kan prata med varandra, har ofta unga barn somidrottar. Man förstår behoven och är mån om orten och dess framtid. 

Annorlunda på mindre orter

I storstan tar man inflyttning mer för givet. De gånger jag framfört detta hänvisar man – ofta genom handläggare, aldrig direkt med ansvariga att kommunikation  sker endast via idrottens organisationer. 

Det gör att vi som bär idrottens vardag aldrig får komma till tals – oavsett hur stort kunnande, erfarenhet och betydelse vi än har i själva verksamheten.

Jag själv har flera gånger skrivit till vår Stadsminister, idrottsministern, Idrottsnämnd och enskilda politiker. Inte en enda gång har jag fått svar. Ibland kommer en meddelande från handläggare som skriver ”vi har mottagit din skrivelse men har inget att svara i frågan”. 

Det hänvisas till beslut som redan fattats, eller till befintlig kommunikation med ”marknadens parter”.Dags för förändring!

Om vi vill ha kvar viktiga samhällsfunktioner – Idrotten är vår största folkrörelse med 3,2 miljoner utövare , 840 000 ideella ledare (enligt ny siffra) måste en attitydsförändring ske. Jag vet inte om Saltsjöbadsandan från 1930 där parterna genom representativa samtal skulle nå samstämmighet ännu spökar? Man hänvisar till parternas företrädare där RF, SF och SDF  får representera idrotten. 

Omöjligt att diskutera

Dessvärre kan vi konstatera att dessa är uppbundna av avtal, villkorad ekonomi och anslag och ofta inte kan på ett bra sätt företräda idrotten. Vi ”därute” har många andra saker vi vill diskutera, förändra och utforma. Men, idag känns detta omöjligt – i Stockholm. 

Mitt brutala förslag:

Lägg ned Idrottsnämnden och Idrottsförvaltningen i Stockholm i dess nuvarande former. 

De företräder inte Idrottens behov! Här behövs expertråd och en ödmjuk inställning till idrotten. Demokratin måste innefatta återkommande engagemang med rådslag där också vi lokala klubbledare medverkar. 

Självklart behövs en tjänsteorganisation som utför en mängd konkret arbete. Men avståndet som idag är oändligt måste ned till gräsrotsnivå. Stockholm ska ha ett Idrottspolitiskt handlingsprogram värd namnet, ordentligt finansierat – som ser varje enskild förening, varje idrotts särart, utvecklar delmål, mål mot vision och ger idrotten handfast vardagligt stöd. 

Vi har ingen röst

I dag bara pågår vad som alltid pågått. Vi idrottsledare har ingen röst, samtalen förs alltid någon annanstans liksom beslut som styr vår vardag.

Är det så demokrati är tänkt fungera? Självklart inte!Genom kraftfulla förändringar kan vi på allvar tillsammans erbjuda samhället idrott på alla nivåer – barn, unga, bredd och elit, veteran och motion, hälsa, fysisk aktivitet = toppidrott att vara stolt över där samhället stöttar mer än i ord. RF:s paroll ”Idrott hela livet”

kan förverkligas. 

Vi kan utveckla idrottsanläggningar för alla- där man spontant vill vara.

Vi måste börja vårda våra viktiga idrottsklubbar – både små lokala som större. Alla behövs – men, de är inte självspelande instrument. 

Resurser måste till med , inklusive mötes- och arbetslokaler, ändamålsenliga moderna idrottsanläggningar, klubbar och ledare måste kunna göra sina viktiga ideella insatser utan krav på finansiering för basverksamhet. 

Jobba ihop i förtroende

Personalen idag som har för många spretande uppdrag. De anställda måste bli många fler och erbjuda personlig service, material och utrustning ska bli tillgänglig för alla. Återge idrottsanläggningarna till medborgarna, helt enkelt.

Alternativet: Ja, det är enkelt att räkna antalet klubbar som försvinner varje år – och med dem de ideella ledarna, eldsjälarna. Dyrt eller ”billigt”?

Vi har delgivits undersökningar om fel levnad, ohälsa och fysisk inaktivitet  spränger alla vårdbudgetar i framtiden. Liksom oron för framtida miljö måste investeringar göras i tid – nu för att sträva mot en frisk och välmående befolkning. 

Ur sugrörstänkande är stora investeringar i nybygge och underhåll dyrt här och nu – men, som investering mot framtiden är den så viktig. 

Enskilda, familjer, skolan, företagen och den stora arrangören idrotten är de parter som både var för sig och tillsammans gör jobbet i människornas vardag.

Idag omsätter idrotten som arrangör, sponsorer, försäljning m m minst 100 miljarder årligen.

Lägg därtill 840 000 ideella ledares arbetsinsatser motsvarande anställt arbete. Detta blir till en omöjlig ekvation där vi konstaterar att samhället inte har råd att mista detta. Sätt igång!

Vi ska visa det i valrörelsen

Vad väntar ni på? I höst startar valrörelsen. Vilka politiker och vilka partier förstår vad jag här beskriver? Det är hög tid att vi som förstår blir övertydliga i våra förväntningar och krav.

Det är dags nu!Konsensus?

Vi får det samhälle vi förtjänar…Vill vi inte ha levande och välmående idrottsklubbar, bryr vi oss inte om vad eldsjälar och ledare önskar och föreslår, fortsätter vi med toppstyrning och beslut i anonymitet ? – ja, då förtvinar idrotten. 

Själv är jag inte beredd att lägga större delen av min fritid i något där nämnd och förvaltning faktiskt skiter i vad jag tycker. Konsekvensen är uppenbar….det finns då meningsfullare områden att lägga sin energi på. 

Skriv kommentar

Idrottens Affärers artikelkommentarer modereras aldrig i förväg. Därför omfattas de inte av utgivningsbeviset utan varje person som skriver en kommentar står själv som ansvarig.
CAPTCHA
För att kunna stoppa spamrobotar på Idrottensaffarer.se ber vi dig fylla i texten i bilden i rutan nedan.
Image CAPTCHA
Enter the characters shown in the image.

Ekonomiska fördelningsfrågor, samt den demokratiska processen, var i fokus vid fotboll-Sveriges unika distriktskonferens på Arlanda i helgen. För första gången möttes de 24 distrikten utan närvaro av SvFF-representanter. Ordföranden Fredrik Reinfeldt och hans stab hade inte bjudits in.

Mötesordförande var Ola Johansson,  Gästrikland,  och han vill tona ned frånvaron av SvFF

Planerna på en omfattande revidering av arenor och hallar för idrott i Malmö är högaktuellt. Malmö stadion från 1958 rivs och ersätts av en ny stadion för fotboll och friidrott med plats för 8 000 åskådare, kostnadsberäknad till 538 miljoner kronor och som planeras att kunna användas tidigast våren 2029. Dessförinnan påbörjas bygget av en ny multisportarena på stadionområdet där gamla Malmö stadion rivs under 2025-26.

Löpning & livet, en av Sveriges största podcasts inom sport, går in som svensk mediapartner för Broloppet 2025. Ett unikt evenemang, som förväntas bli ett av Nordens största löparevenemang 2025, markerar även 25-årsjubileet av Øresundsbron och ska genomföras den 15 juni, med start i Köpenhamn och målgång i Malmö.

Jerry Andersson, 56, Mr Troja, fick för ett år sen beskedet via Facebook att han inte var önskvärd i Ljungbyföreningen längre. I dag presenterades han som ny i Växjö Lakers organisation.

För andra året i rad låter kafferosteriet Löfbergs 50 värmländska föreningar dela på en halv miljon kronor.

Utan att de har gjort något speciellt just nu, utan därför att föreningarna finns, det räcker som skäl 

Flera sådana företag och fler liknande initiativ, vore öänskvärt. 

nya 100 000 kronor går till prenumeranten Sofia Thuvesson – och en likadan summa till Floby VK efter en ny dragning av JOYNA från ideella Folkspel.

– Allvarligt? Det är ju en fantastisk nyhet. En jätteviktig extra inkomst för oss, säger föreningens ordförande Denny Walthersson.

 Närmar vi oss den dagen då ligaorganisationer som SEF, Föreningen Svensk elitfotboll med totalt 32 klubbar, SHL AB, 14 lag, har spelat ut sin roll – som en följd av A I-tekniken med självstyrande robotar vid idrottens arenor.

SEF och SHL blir mellanhänder som inte längre har någon funktion att fylla för   elitlagen, ja lag i alla divisioner kommer i framtiden att  ”strömma”sin egen idrott och skapa ”betalväggar”.

IFK Norrköping blir starkt kritiserat, Klubben går nu ut med  Information om att det bllir  en större ekonomisk förlust än väntat i det kommande bokslutet. Lägre intäkter och färre spelarförsäljningar än förväntat är skälen. Samtidigt är landslagsspelaren,  Linus Wahlqvis,  mycket kritisk och menar att klubben slarvade bort en övergång när hans förra  radarkamrat, Alexander Fransson ville återvända till klubben, men nobbades av IFK.