Alltså, det gäller ungdomar som satsar allt de kan för att nå ”sina drömmars mål”. Ännu skrivs det inte om dem, ännu är de inte intressanta för sponsorer eller elitidrottsstipendium, ännu finns de kvar i sina klubbar där de en gång började och ännu stöttas de av eldssjälar som jobbar ideellt.

Men förändringens vind sveper över idrotts-Sverige.

De behöver hjälp

I den stora Stockholmsundersökningen från 2011 framkom en mängd villkor som vi redan anat. Dels hur många toppidrottare som hör till det här mellanskiktet och dels vad de egentligen behöver i sina liv för att utvecklas. 

Framför allt:

• Kompetens hos ledarna för en allsidig träning.

• Möjlighet att få hjälp med dubbla karriärer (idrott och studier).

• Mer insikt i den fysiska trappan hos yngre.

• Analys och utvärdering av vad de gör och ska göra. 

• Tid, mer tid, för att hinna med både träning, skola alternativt jobb.

Men synpunkter är det gott om

Åren går och många har synpunkter om barns och ungdomars hälsa. Prat och åter prat, men kanske, om vi tjatar tillräckligt mycket så händer det något. Kanske, eventuellt, möjligen...

Eftersom media generellt inte är särskilt intresserade av den här stora mellangruppen, inte Idrottens

Affärer, inte media, inte sponsorer, inte politiker, inte beslutsfattare i allmänhet – och inte alla de tillfälliga ledare som under något år blir idrottsledare när deras barn håller på är det väl bara att acceptera att inte så mycket kan ske.

Konsekvenserna?

Ja, föreningsidrotten har halverats under de senaste 20 åren. Antalet eldsjälar som tidigare lagt sin fritid här blir bara färre och färre. 

Tomt i Vinterstudion

Men som väl är finns det undantag. 

Tack ändå till idrottsgymnasier och många klubbar som stretar på. 

Jag vet inte om ordet ”intressant” är rätt att använda men jag undrar hur media med TV i spetsen och alla åskådare och följare av stora mästerskap ställer sig när det blir färre svenskar som kan konkurrera.

När Vinterstudions sändningar plötsligt saknar svenskar i till exempel skidskytte och längdåkning. Hur internationella mästerskap inte har svenska deltagare. Än mindre finalister och medaljörer.

Detta eviga samförstånd

Den internationella konkurrensen blir allt tuffare. Och Sverige hänger inte med.

Många nationer lägger stora resurser på att erbjuda sina idrottare möjlighet att klara resan och utmaningen. Men i Sverige har en egen samförståndsvärld där merparten har bestämt att detta inte är viktigt. 

I jämförelse är det ytterst lite resurser och engagemang som reserveras för morgondagens idrottare.

Jag kan bara fortsätta att envist påtala detta. Få andra gör det. Ok, ni har väl ställt in er i ledet. Det är väl därför det är så tyst.